Hade tänkt gå upp i tid idag (halv sju) och göra lite på grupparbetet eftersom jag hade dåligt samvete då det kändes som om jag hade gjort minst. Mobilen ringde halv sju, jag skulle "bara" snooza fem minuter till. Inte vidare lyckat, stängde istället av mobilen och vaknade en timme senare. Trots detta har jag ändå hunnit med att skriva ett par meningar om bjälklag. Så jag är rätt nöjd ändå. Snart bär det iväg till skolan, långdag idag mellan 10-18. Och gästföreläsning av en gubbe som enligt ryktet är kvar i 1800-talet och vägrar powerpoints. Det blir intressant...

Vaken och uppe till sist efter knepiga drömmar om att bo i husvagn med mostrar och kusiner på semsterna, byta om inne på en äcklig toalett där någon hade tappat sin käke och ljuset var så dåligt att man inte såg vad som fanns inne i hörnen. Äta frukost och dricka cider vid ett picknickbord och ta var sin unge i bärsele när vi skulle gå ner till hamnen för att se Kelly Clarkson. Vaknade dock innan vi kom dit ner, lite synd, hade velat se henne...

Mormor och morfar bodde i ett vitt hus. Längs staketet sprang hunden. Han hade vuxit upp trångbott, innan han kom till dem, och var inte van vid att ha så mycket yta att röra sig på. Han magrade under den tiden, sprang längs staketet och jagade bilarna när de åkte förbi. Han var den sista hund de hade, hade ett blått och ett brunt öga, och följde med dem när de flyttade från hus till lägenhet. Jag minns inte hur eller när eller om han dog, eller om de sålde honom till någon som kunde gå ut med honom så mycket som han behövde och som de inte orkade göra.

Min morfar var inte mammas riktiga pappa. Jag vet att hon berättade det någon gång, men inte hur gammal jag var, har för mig att det var när vi varit på besök hos dem och var på hemväg. Men jag vet inte säkert. De dog med några månaders mellanrum, min morfar och mammas pappa. Jag gick på min morfars begravning, mamma hade nog gärna velat ha med mig på sin pappas, men jag ville inte gå. Jag såg ingen anledning till att gå på nåns begravning som jag pratat med en gång i telefon, och träffat en gång, när han var allt för gammal och borta för att förstå vem jag var.

Huset hade en stor trädgård, med blommor, träd och buskar i massor. Huset en stentrappa upp, med ett utrymme under. Där träffades vi, kusiner och låtsaskusiner, som jag inte tyckte om, även om jag inte minns varför. Har inte träffat dem på många är nu, låtsaskusinerna. Det var inget stort hus, tre rum och kök plus en vind som användes som förråd och nåddes genom en brant trappa i sovrummet. Det var vår skattgömma, där fanns mycket skoj, gammla kläder och gamla prydnadssaker, minnessaker från sedan länga döda släktingar. Jag undrar var allt tog vägen sedan, när de flyttade, när morfar gick bort, när mormor flyttade vidare och till sist gick in i den eviga vilan. Jag hade velat kolla igenom de där grejerna igen, höra dem berätta varifrån sakerna kom, vems de hade varit och vilken historia de hade.

Det finns så mycket jag borde ha frågat, om hur det var att växa upp, hur de träffades, hur det var att gå i skolan, hur det var under kriget. Nu är det försent. Av de minnen jag har, börja många blekna, andra dyker upp då och då, utan att det är uppenbart vad som framkallar dem. Jag önskar att mormor hade fått träffa V, S:s dotter, hennes tredje barnbarnsbarn. Men det blev inte så. Istället fick hon mormors namn i andra namn. Och på nåt sätt så får hon leva vidare ändå.

För att torsdag är det nya fredag. Eller ja, nya och nya, torsdag har varit sådan länge för mig, dagen då det är okej att inte plugga överdrivet mycket, ta en paus från allt, äta lite onyttigt om man känner för det. Och varför inte? Det är ju inte precis så att jag är ledig direkt på helgerna heller, även om jag inte har några föreläsningar så är jag aldrig riktigt ledig. Kanske inte så konstigt att jag längtar efter att börja jobba då? Å andra sidan trivs jag med friheten, att inte jobba åtta till fem, fem dagar i veckan med lediga helger. Utan istället ha ledigt lite då och då, kunna välja lite själv när jag vill göra saker. Men som sagt finns det nackdelar även med det.

Och helt ledig har jag väl inte varit idag heller. Eller lat. Varit och handlat, lagat mat i två omgångar (omelett och soppa, en till lunch, en till middag och lunchlådor. Eller burkar), ritat tankekarta över en kursbok, läst om studieteknik, minne, lärt mig rita tankekartor (mindmaps) på riktigt, och tappat bort en massa tid. Som det brukar vara alltså. I morgon blir det till att söka i databaser, ser verkligen inte fram emot det. Infosök suger.

Jag har så mycket jag vill hinna med att göra på fritiden, repetera/lära om spanskan (om det blir utlandsstudier nästa år), bli bättre på att rita, utveckla min studieteknik ytterligare för att få lättare för mig i skolan, lära mig minnestekniker och öva upp minnet också det för att underlätta inlärningen, öva på snabbläsning med hjälp av metronom, göra yoga för att stärka upp kroppen, sträcka ut alla spända muskler och kompensera för all tid jag sitter vid datorn och framför allt för att slappna av...

Och utöver det tillkommer då alla böcker jag tänkt läsa, som jag börjat med, ett femotantal. Men tiden räcker inte till. Det är som att de inte är nog med att plugga heltid, jag måste hitta en massa annat jag vill göra också. Tiden rinner iväg för fort, och jag får ingenting gjort. Kanske därför det ibland känns överväldigande, eller som jag ibland inte vill göra något eller huvudtaget, eller vandrar runt rastlös i hela lägenheten utan att hitta något att ta mig för.

Nåväl, lösningen borde vara att börja enkelt, 10 spanska ord om dagen, 5 dagar i veckan = 200 ord i månaden, det måste väl vara en bra början? I kombination med lite yoga och ett förbud att inte påbörja några nya böcker förrän minst 5 av de där 15 är utlästa. Det är en början.

Spenderade förmiddagen med att skriva rapport i skolan, blev klara till sist, även om diskussionsdelen som vanligt var bland det jobbigaste att ta sig igenom. Men nu är det förhoppningsvis bara småförändringar som behöver göras. Eftermiddagen spenderades med att plugga och vänta på hyresvärden. Tog bara fem timmar för honom att ta sig hit, ifrån att jag ringde... Men nu har jag ett fungerande element till och slipper frysa arslet av mig när jag sitter på toa, vilket får ses som ett stort plus. Men elementet i hallen verkar inte vilja samarbeta alls, nya element är bara skit, gamla och klumpiga regerar! I morgon blir det grupparbete och ev. tvättning eller handling.

Spenderat en del tid i skolan idag, som vanligt på måndagar. Haft två jätteintressanta föreläsningar om upphandling och ersättning, framförallt då LOU (lagen om offentlig upphandling), med en riktigt bra föreläsare. Riktigt så jag såg fram emot att komma hem och få läsa igenom kurslitteraturen (japp, så långt gick det, riktigt illa). Skönt att de fyra timmarna inte kändes långa eller alltför bortkastade. Hade även ett litet planeringsmöte i pausen, jag och T försökte hitta en tid vi kunde skriva klart projektet på samt gör infosökningen. Blir i morgon förmiddag, så ingen sovmorgon där inte, och ingen ledig dag heller. Men det gör inte så mycket, är ju inte precis så att jag lider sömnbrist efter att ha varit ledig i fyra dagar. Nu ikväll är jag bara trött och har ont i nacke och axlar efter att ha spenderat tre timmar med att sitta vid datorn i skolan och rita i CAD, samt ett par timmar här hemma, görande allt annant möjligt. Blir till att gå och lägga sig snart helt enkelt och hoppas det går över till i morgon.

Eller att stå med ena foten i vuxenvärlden, men vägra växa upp. Jag har en vän som är gravid i sjunde månaden, nyligen flyttat till en större lägenhet med sin pojkvän, och även om jobbiten inte är helt klar, så har hon ändå framtiden rätt klar för sig. Hon är vuxen. En annan vän passerar sitt tredje år med sin pojkvän, och de går i husköpsplaner och har sånär slagit till på två hus, om bara priset eller läget stämt lite bättre. Ytterligare en annan har pojkvän, fast jobb och bostadsrätt och verkar ha sitt på det torra.

Och så har vi då mig, singel, jobblös, utbildningslös och lever i en hyresrätt på 28 kvadrat, med framtidsplaner som inte sträcker sig längre än till att jag vill plugga utomlands under nästa höst. Visst finns hustankar, men inte särskilt realistiskt, barn vill jag inte ha än på typ tio år, och då förutsatt att jag hittar nån jag vill skaffa dem med (som kan ta hand om dem när jag tröttnar på dem) och t.o.m fast jobb känns långt borta. Alla rör sig framåt, växer upp och börjar göra vuxna saker, utom jag känns det som. Jag står kvar med ena foten i tomma intet, inte riktigt säker på vart jag är påväg, eller hur jag ska ta mig dit. Tiden rinner iväg, men allvarligt talat, jag är alldeles för ung för att börja göra vuxna saker än på länge, är jag inte?

Men jag är rädd för att om tio år, då sitter jag där, fortfarande utan alla vuxengrejer. Ensam i en liten etta i nån förort, utan fasta punkter i livet med alla andra försvunnit in i sina egna drömmar och visioner, försvunna bland hus, barn, ungar och hundar. Och till råga på allt så är jag (troligen) allergisk mot katter, så att satsa på att bli den där tokiga gamla damen som har typ hundra katter i sin lägenhet känns inte heller så aktuellt.