Eller att stå med ena foten i vuxenvärlden, men vägra växa upp. Jag har en vän som är gravid i sjunde månaden, nyligen flyttat till en större lägenhet med sin pojkvän, och även om jobbiten inte är helt klar, så har hon ändå framtiden rätt klar för sig. Hon är vuxen. En annan vän passerar sitt tredje år med sin pojkvän, och de går i husköpsplaner och har sånär slagit till på två hus, om bara priset eller läget stämt lite bättre. Ytterligare en annan har pojkvän, fast jobb och bostadsrätt och verkar ha sitt på det torra.

Och så har vi då mig, singel, jobblös, utbildningslös och lever i en hyresrätt på 28 kvadrat, med framtidsplaner som inte sträcker sig längre än till att jag vill plugga utomlands under nästa höst. Visst finns hustankar, men inte särskilt realistiskt, barn vill jag inte ha än på typ tio år, och då förutsatt att jag hittar nån jag vill skaffa dem med (som kan ta hand om dem när jag tröttnar på dem) och t.o.m fast jobb känns långt borta. Alla rör sig framåt, växer upp och börjar göra vuxna saker, utom jag känns det som. Jag står kvar med ena foten i tomma intet, inte riktigt säker på vart jag är påväg, eller hur jag ska ta mig dit. Tiden rinner iväg, men allvarligt talat, jag är alldeles för ung för att börja göra vuxna saker än på länge, är jag inte?

Men jag är rädd för att om tio år, då sitter jag där, fortfarande utan alla vuxengrejer. Ensam i en liten etta i nån förort, utan fasta punkter i livet med alla andra försvunnit in i sina egna drömmar och visioner, försvunna bland hus, barn, ungar och hundar. Och till råga på allt så är jag (troligen) allergisk mot katter, så att satsa på att bli den där tokiga gamla damen som har typ hundra katter i sin lägenhet känns inte heller så aktuellt.

Varit en skön, om än tidvis långsam helg. Spenderade fredagseftermiddagen hemma hos en kompis, satt och pratade allmänt om livet, lite om deras husplaner och slötittade en del på tv. Kul att träffa henne igen, ses alldeles för sällan trots att vi bor så nära varandra, men förhoppningsvis dröjer det inte så länge till vi ses nästa gång. I går förmiddag var jag och fikade med en kompis på stan, inte heller sets på ett tag, de har hunnit flytta sen dess och hon har blivit stor (gravid i 7:e månaden). Så de har jag hunnit bocka av, även om de inte blev så att jag kunde träffa alla jag hade tänkt. Det går inte alltid som man vill.