För att jag någonstans, åtminstone i teorin, tror på alla människors lika värde. Och att islam i sig inte är ett hot mot vårt land. Mer än religion i allmänhet då, då jag anser att jorden skulle bli en bättre plats om vi kunde utrota all religion. 

Gått igenom Renässansen och börjat med barocken idag på arkitekturhistorian. Pratat om viktiga arkitekter och de byggnader de var med och ritade och hur stilarna tog sig olika uttryck i olika länder. Nämnde jag att jag vill åka till Italien?

Fascinerande ändå, har kört igenom ett par tusen års historia (började nånstans i Egypten, fortsatte vidare till Mesopotamien, Grekland, Rommarriket, efterföljande stilar såsom byzantinsk, romans och gotisk) på bara ett par lektioner.

Tänk alla de generationer av människor som levt och verkat under den här perioden, alla de tusentals, miljontals, miljarder? människor som levt, andats, tänkt, älskat och hatat. De är borta för alltid. Men en del av deras byggnader finns kvar. Det är underligt egentligen, byggnader som är så ofattbart gamla att de sett flera decennium. Bara ett femhundraår gammalt hus är ju äldre än fem generationer av människor. Kanske är det därför jag i regel finner nybyggda hus tråkiga, de har ingen historia, deras väggar viskar inte om personer som har bott där, där finns inga spöken.

Undrar vad de kommer att säga om vår tidsepok om hundra år? Vilka byggnader kommer att finnas kvar, vad kommer perioden döpas till och vad kommer man att minnas ifrån den? Och om trehundrar år? Förutsatt att det finns människor kvar förstås och att sådant lärs ut. Vilka byggnader kommer att få känneteckan vår tid och vilka arkitekter kommer att ses som de största och viktigaste?

Tonade håret i dag. Det är nu flammigt, högra nedre sidan är röd och virveln bakpå vänstersidan av huvudet. Resten är fortfarande en urtvättad rödbrun nyans. Varför är det svårare att tona håret själv än att färga det? Förra gången jag tonade håret var problemet åtminstone att det inte syntes, nu ser det bara dumt ut. Å andra sidan är jag bara student och har inga allvarliga åttaganden den här veckan, där jag kan se oseriös ut, så det kvittar. Behöver ju inte se bra ut i håret när jag går på föreläsningar.

Efter att ha sett ett avsnitt av Grand Design Indoors har jag nu kommit fram till vad jag vill jobba med, jag vill renovera/restaurera gamla hus. Hjälpa till att byta ut gamla ruttna balkar och dylikt utan att förstöra husets karaktär, bevara det gamla och införliva det på ett bra sätt med det nya, mer moderna. Vet dock inte om jag verkligen går rätt utbildning för det, borde väl egentligen ha mer arkitektur/inredningsperspektiv för det och mycket mer historiska kunskaper. Å andra sidan är det inte en ouppnålig dröm, även om det kan ta tid. Är ju inget jag kanske kan få börja jobba med direkt efter examen, men kanske efter att ha jobbat ett par år? Kan ju alltid börja i mindre skala med ett egeninköpt hus och gå därifrån. Lära mig det praktiska från grunden och bli byggjobbare såväl som ingenjör :D

Känns dock inte som det finns lika många roliga hus som det finns i England. Gillar tanken på höga, smala hus, som det de visade, även om det inte är speciellt praktiskt. Är inte ens säker på att man skulle få bygga det så i Sverige, om man byggde nytt idag. Visserligen är "radhus" eller vad man nu ska räkna det som kanske lite friare än vad flerbostadshus, men sedan finns det väl kanske ingen anledning till att göra det så i Sverige heller, är ju inte direkt så att vi har ont om plats. Sen är det ju inte praktiktiskt heller att springa upp och ner för trappor. Men det finns väl säkert roliga hus i Sverige också, bara man letar lite.

Är det själviskt att vänta med att skaffa barn tills man är 35? För snart ett år sedan var jag helt inställd på att bara jag blev klar med min utbildning, träffade en bra kille och fick ett fast jobb så skulle jag skaffa barn sedan, helst senast vid 28 års ålder, men i vilket fall innan 30. Det finns argument både för att vänta och för att inte vänta med att skaffa barn.

Nu känner jag bara att jag inte är redo. Emotionellt och erfarenhetsmässigt. Jag har inte hunnit med att göra det jag vill, jag har inte hunnit med att resa, jag har inte hunnit med att vara ung och vårdslös tillräckligt än. Det är så mycket jag inte hunnit med att göra, så mycket jag inte har upplevt. Och ett barn skulle vara ivägen. Förresten är jag inte mycket mer än ett barn själv, jag är inte redo, inte tillräckligt mogen. Jag är inte redo att ge upp min frihet, att kunna göra vad jag vill utan att ta hänsyn till någon annan än mig själv.

Bara för att många av mina vänner absolut inte vill vänta särskilt mycket längre med att skaffa barn, varför ska jag då låta mig påverkas av det? Det finns ingen anledning, vi lever olika liv och har kanske nått olika stadier i vår utveckling.

Men å andra sidan finns det risker med att vänta också. Det blir svårare, risken för komplikationer ökar etc. Och sen kommer ju problemet med generationer, att jag kommer vara äldre när mina egna barn får barn och att de kanske inte kommer vara så gamla när jag dör, utan blir mammalösa för tidigt. Jag så hur hårt det tog på min mamma och hennes systrar när mormor gick bort, 79 år gammal. Mamma var inte redo att bli föräldralös vid 46 lika lite som någon av sina systrar, särskilt inte när vänner och bekanta fortfarande har kanske båda sina föräldrar i livet och pigga och glada. Mormor var lite över trettio när hon fick barn, dock var det inte av eget val hon väntade så länge.

Men jag har ett val. Kanske måste jag välja antingen eller, antingen ge upp en dröm och frihet och ansvarslöshet, eller en dröm om barn och någon som för mitt arv vidare. Det finns så mycket jag vill hinna med, så mycket jag måste hinna med, för det här är den enda chans jag har. Jag måste klämma ut så mycket som möjligt av livet, för det är allt för kort och döden allt för slutgiltig. Men jag är trots det vårdslös och tillvaratar inte livets chanser. Trots att jag så gott som dagligen reflekterar och får ångest över det faktum att det som är jag, mina tankar och idéer och min rika inre värld, alla nära och kära, en dag ska försvinna, upphöra att existera som om det aldrig har funnits, bortglömda i evigheten tar jag inte tillvara livet chanser, jag lever inte som jag lär, att försöka klämma ut det mesta av livet.

Snacka om att slösa bort sitt liv

Tillbaka i Jönköping en sväng då, för att packa ner lite mer saker inför sommaren. Hitills har jag fyllt en resväska till med bara kläder. Garderobesrensning kanske vore på sin plats? Och ändå känns det alltid på morgonen som om jag inte har något att ta på mig. Jomenvisst.

Självklart behövde bilen tankas, och självklart kollade jag aldrig det innan jag åkte, utan strax utanför Mullsjö tändes lampan, vilket ledde till en lätt panik. Om det finns något jag hatar lika mycket som att parkera så är det tanka, helt enkelt för att jag gör det alldeles för sällan, och därför alltid känner mig osäker på hur man gör. Egentligen är det ju inte så svårt, ställa sig på rätt sida, skruva av tanklocket, bestämma betalsätt och tanka motsvarande mängde bensin, skruva fast tanklocket och sen är det klart. Parkera är desto svårare, blir alltid lika chockad när jag lyckas ställa mig rakt på första försöket, utan att behöva backa och greja.

För övrigt hade jag och D en intressant diskussion i lördags om varför ingen av oss skulle kunna bli nykterister, eftersom vi behöver alkoholen för att mjukas upp lite och bli mindre blyga mer eller mindre. Sorgligt men sant. Fast som D sa, om vi hade varit nyktra så hade vi suttit i var sin ände av soffan och på sin höjd pratat om vädret. Nu satt i istället ute på balkongen och diskuterade barn, till J:s förskräckelse. Han kändes inte riktigt mogen för den diskussionen.

Nu, åter till packandet.

Ha säger jag bara. Idiotin når nya höjder. Tvivlar starkt på att glass skulle vara så farligt som de säger, så långe man äter det i måttliga mängder (inte hundra glassar i veckan) så är det väl inte värre än något annat onyttigt, må det vara chips, cola eller smågodis. Förstår inte alls meningen med att helt sluta glass, folk får väl börja motionera istället. Visst, socker i alla ära är inte bra, men det låter ju som om det skulle vara direkt dödligt att äta en liten stackars glass. Jag tänker iaf skita i alla idiotiska idéer om glass farlighet och fortsätta äta glass. Det är ju inte så att det är det enda jag lever på. Så får väl den goda professorn äta morötter istället om han vill. 

Något som är tråkigt är folk som inte kan bjuda lite på sig själva. Vi körde charade i lördags, tjejerna mot killarna, fyra i varje lag. Oklart vem som vann, men i mina ögon var killarna betydligt bättre än oss tjejer, helt sjukt vad bra de var på och gissa, skickligt värre, och det var inte alltid lätta saker heller. Sen var ju grejen att halva vårt lag vägrade göra charader. Så det var bara jag och S som fick turas om. Nästan så man lackade ur på dem, visst hade jag kunnat förstå det om det varit vill främmande människor med som de träffade för första gången, men det var det ju inte, de kända åtminstone hälften av dem där från början. Killarna hade inga som helst problem med det där, de ställde sig framför alla och bjöd på sig själva som fan, de hade inga som helst problem med att bli utskrattade för att det såg så roliga ut, de tog det med en klackspark. Och jag menar, det var ju lika för alla, alla gjorde ju bort sig mer eller mindre. Så jälva tråkigt när folk inte kan bjuda lite på sig själva, så farligt är det ju inte och det är ju inte precis som om folk kommer påminna dem om det en vecka senare heller, som om folk en skulle komma ihåg det. Och nu var det ju inte så att folk var spiknyktra heller, även om jag inte tyckte att det skulle spelat någon större roll. Tjejer i all ära, men killar är så myckte bättre på charader och de bjuder på sig själva och oroar sig inte över att se lite dumma ut. Världen skulle vara outhärdligt tråkig om det bara funnits tjejer, tror jag hade dött av tristess isf.