Inlägg publicerade under kategorin Vardagsbetraktelser

Av Eve - 19 april 2009 19:30


Känner mig lite vemodig och sorgsen ikväll. Borde inte läsa historier om mänsklighetens undergång antar jag. Det oroar mig bara, får mig att oroa mig för att allt ska försvinna. Eller att livet som jag känner det ska gå upp i rök. Att alla nollor och ettor flyr härifrån och alla våra datorkontrollerade delar inte längre betyder något. Alla pengar du har på banken finns inte längre, ty de var bara siffror och inte riktiga sedlar. Världen reduceras till byteshandel igen. Bara sådär, på ett ögonblick. Eller nån terrorrörelser av nåt slag sprider ett farligt virus som utrotar större delen av mänskligheten. Eller nån råkar trycka på en knapp och avfyra alla USA:s kärnvapen och jorden blir obebolig för resten av sin existens, innan den uppgår i solen och smälter om ett par miljarder år. Tiden rinner ut.

Av Eve - 16 april 2009 22:41


Jag verkar vara inne i en sådan period igen. Det är bara inte bra. Jag är rastlös, besviken och orolig. Och sorgsen. Jag vet inte vad det är som har utlöst det, hade jag vetat det hade det varit lättare att undvika. Visst är det mycket att göra i skolan, men inte så mycket. Det känns som om jag slösar bort mitt liv, eftersom jag inte trot på något liv efter döden, så får jag ju inte nån mer chans. Stressande, det innbär ju att allt måste vara perfekt i det här livet. Men jag slösar bara bort det, slösar bort min tid på sådant som inte är viktigt. Nån annan borde få chans istället, som verkligen förtjänar den, som förtjänar att leva. Alla de frågor jag borde ha ställt, alla de saker jag borde ha sagt till dem som nu är borta. Mormor som lämnade sina döttrar allt för tidigt, utan en chans att få säga adjö och anpassa sig till tanken. Som inte fick en chans att se kusinbarn nummer 3, U:s första barnbarn. Morfar som rökte pipa och inte borde ha fått köra bil det sista, det har gått så lång tid sen han försvann nu. Och farmor, det är ca 10 år sedan nu. Jag fick aldrig riktigt lära känna henne, hon var gammal redan när jag föddes. Och farfar som gick bort innan jag föddes. Det är så meningslöst alltihopa. Jag var nyss hemma, men känner ett behov av att åka hem direkt igen, bara vara med min familj och vissa utvalda nära vänner. Fan.


Tur att det bär iväg till skolan igen i morgon. Närvaron av andra människor hjälper ibland


Fan

Av Eve - 15 april 2009 23:12


Måste erkänna att jag saknar Luleå. Jag saknar människorna, att komma till skolan och känna igen alla på föreläsningen, om det bara var klassen, att känna igen alla i klassen och kunna namnen på dem plus halva väg- och vattenklassen. Jag saknar att sitta med S, L och A på föreläsningarna, och att sitta med dem i ljusgården eller biblocafét och plugga, jag saknar A och hans knepiga tankar och idéer. Jag saknar att se O:s ostyriga hår. Jag saknar närheten, litenheten och mysighetsfaktorn. Att kåren, STUK, är en restaurang eller liknande på dagen där vi faktiskt sitter och äter, saknar det faktum att den är en aktiv integrerad del av skolan. Jag saknar att åka ner till stan en gång i veckan för att gå på yoga. Jag saknar att förfesta med A & S och sitta och lyssna på när de pratar utan att kunna avbryta, saknar de gånger vi pratade i mun på varandra därför att alla hade så mycket att säga. Saknar deras berättelser och L:s om hennes galna kompisgäng. Saknar att åka ner till Kvantum och handla, saknar att kliva av bussen nere vid G:a kårhuset och gå därifrån hem efter yogan mitt i kalla vintern. Jag saknar styret och våra måndagsmöten och den gemenskap vi hade. Jag saknar J och hans charmerande förvirring, saknar E och hans snällhet, saknar M och hennes självklarheter. Jag saknar min lägenhet, trots dess ibland otillfredsställande möblering och översvämmade badrum.


Fan också. Jag vill inte sakna Luleå.


(Bild härifrån)

Av Eve - 30 mars 2009 15:38


Tänk vad många idioter det finns. Nog för att jag kan förstå om man ev höjer så att man räknar 100 % av studiemedlet som inkomst, om det höjs med 400 kr. Men 140 % ? Då räknar det ju med pengar som inte finns? Får jag in 2 500 kr i studiebidrag, har jag 2 500 kr i studiebidrag, inte har jag 3 500 som det väl skulle räknas som? (2500*1,4). Låt politikerna leva ett halvår på studiemedel får vi se vad de säger sen. Man klarar sig, men rik blir man inte. Och då är bostadsbidraget mer än välkommet, särskilt som kurslitteraturen är svindyr i vissa fall.

Av Eve - 26 mars 2009 21:16


Eller varför allting kommer gå åt h-vete. Allt ska vara perfekt. Det lär vi oss tidigt. Nog för att man ska göra sitt bästa, men alla vet ju att egentligen så finns det bara två lägen, uselt eller perfekt. Mellanlägen tycks ha gått upp i rök. Antingen lyckas man eller så misslyckas man och då är allt kört. Det är så det synes vara. Men, vi glömmer en sak. Det kräver tid. För att få allt perfekt går det åt tid. Vilket inte hade varit något problem om det bara hade varit en sak vi varit tvugna att koncentrera oss på. En sak hade kanske funkat. Men så är det ju inte. Vi har flera olika delar. Hem/Skola/Jobb/Barn/Socialt umgänge/fritidsaktiviter. Och där någonstans ligger problemet. När vi försöker göra en sak perfekt, missar vi det andra. Och resultatet blir ändå dåligt, för alla de andra delarna blir försummade. Men tänk om man nu skulle ta och ta bort perfekt. Stryka det ordet, bannlysa det från sin vokabulär. Ersätta dem med sig, tillräckligt och bra. Något som räcker till, tillräckligt, har uppbenbara brister. Men det funkar. Lite limmat, lite tejpat, men det går på ett hår. Och det är lätt att åtgärda problemet. Och det krävs inte lika mycket tid. Kanske kan vi lägga lika mycket tid på alla delar nu, kanske kan vi vara tillräckliga överallt. Inte perfekta, inte ens bra, bara tillräckliga. Det ligger lite damm i hörnet, tentan kunde gått bättre, vi borde gått till gymmet mer än en gång den här veckan. Men ändå på något vis tillräckligt. Och sen, är det då så omöjligt, om det uppenbarar sig något annat. En synnergieffet, där helheten är mer värd än delarna var för sig? Eller, för att tala klarspråk, alla behoven, alla måsten i livet är tillräckligt uppfyllda, och det är nog för att bli lycklig. Perfekt. Kan det vara så omöjligt?

Av Eve - 14 mars 2009 19:28


Jag tror inte på ett liv efter döden. Jag tror att när vi dör så är allt slut, det där ljuset många ser är bara en förvirrad hjärnas sista dödsdans, neuroner gone bad eller nåt. Alla martyrer dog förgäves, det gav upp det enda liv de hade för ingenting, alla som blivit mördade dog förgäves, även om mördaren för sitt straff är det enda liv de levde över. Jag kommer aldrig få träffa mormor igen, hon är borta för alltid och jag ångrar att jag inte såg till att få träffa henne oftare när hon var i livet. Jag vet inte när jag ska dö, och jag är så jävla rädd för döden, jag vill inte att allt ska ta slut. Jag vill inte att det ska vara över. Men jag vill inte att någon annan ska dö heller. Jag oroar mig för pappa, varje gång han hostar, eller de gångar han pratar om att han har haft ont i bröstet. Jag oroar mig för honom varje gång han lyfter något tungt, saker som jag inte orkar lyfta.


Jag önskar jag hade låtit bli att läsa den kursen jag läser nu, önskar jag hade sluppit få lära mig att kognitin är kroppsbaserat och att man inte kan se hjärna och kropp, mind and body, som två separata delar. Jag önskar att jag inte hade sett på "House", inte hade hört honom säga att han trodde det han såg under sin minut som kliniskt död, var de sista ryckningarna från en döende hjärna, önskar att jag inte hade hört honom säga att han var glad över att det här inte bara var ett test (låt så vara att han är en fiktiv person). För då hade jag kanske fortfarande trott, då hade jag kanske fortfarande haft min tro på ett liv efter detta, på ett straff för dem som inte får det i detta liv och på att få återförenas med de vänner och släktingar som gått före mig. Men jag tror inte längre. Och det ger mig ångest.


Det finns ingen annan chans. Om jag sladdar med bilen när det är halt och kör in i ett träd och dör, så är allt över. Om jag blir påkörd när jag går över gatan och dör, så är det inget mer. Om jag dör upphör jag att existera. Och det skrämmer mig, jag vill inte att det ska vara så. Det känns så onödigt, så slumpmässigt, så grymt. Alla de människor som inte vet annat i livet än grymhet och ondska, alla de som dör i unga år innan de fått uppleva något och allt var förgäves, det finns ingen himmel för dem som förtjänar det.


Jag börjar förstå meningen med en religion, med en gud och en himmel. Att få tro, att inte se döden som slutet utan början på något annat, att slippa ångesten över döden. Jag önskar jag hade den, den är tron. På vilken gud av dem spelar egentligen ingen roll, jag vill bara inte att döden ska vara slutet. Och ändå finns den inte där längre, tron har försvunnit. Logiken tog över, och i logiken finns bara tomhet och ångest.

Av Eve - 30 november 2008 20:58


Appropå ett (kedje)mail jag fick av en kompis:


http://mrtille.blogspot.com/2008/10/hallmark-viruset.html


http://blogg.tkj.se/vykort-fran-hallmark/


Sådana här falska kedjemail figurerar då och då. Innan man blir uppskrämd och börjar skicka vidare varningsmailet till alla i sin kontaktlista, kan man ju alltid söka på google. Det tar inte många sekunder, sen är man lugnad och inser att paniken man för ett ögonblick kände inte var motiverad. Nåväl, kan ju alltid hoppas att fler än jag lär sig av sina misstag...

Av Eve - 27 november 2008 15:33


Dagen har varit upp och ner, i vid bemärkelse. Sov länge i morse (8 jämfört med 6 då jag tänkt gå upp), vilket var skönt men samtidigt blev jag bara tröttare av det och hjärnan har tidvis kännts som mos idag. Innebar även mindre tid att plugga matte = dåligt samvete och stress, om än inget allvarligt, det ger sig alltid på nåt vis. En liten sväng till skolan, tydligen en osynlighetsdag idag igen. Skulle ha diskuterat illustrationsplanen med R, men gjorde inte det. Kunde inte med det.


En sväng ner på stan, hittade en fin hårfärg, dock hade den utgått. Fick bli en annan färg istället. En sväng till biblioteket, där jag kollade på den rumänska språkkursen. Kasettband, behöver jag säga mer? Så roligt att se, tänk när vi var små och satt och lyssnade på kasettband i våra kasettbandsspelare. Några troll om trafikvett (kommer inte ihåg vad det hette?) och bröderna Lejonhjärta, samt Madicken tror jag det var. Nostalgitripp på tre sekunder haha :)


Hem till en kall lägenhet, sitta och frysa framför datorn lite. Sen iväg igen, försköka hitta inne i en hög byggnad, lyckat när man inte ser kartan för att man är inställd på att inte hitta. En tickande klocka. Ett problem mindre, ett par lögner rikare.


Och någonstans under allt, en önskan om att vara någon. Om att vara stolt över den jag är, se det positiva, för om inte jag ser det, hur kan jag då vänta mig att någon annan ska göra det? Smart, stolt singel, med så mycket att ge i många år framöver. Varför bry sig om andras tristess?


Önskar jag kunde välja att inte bry mig, önskar jag kunde välja att inte se alla andra, se allt det jag inte har, allt det jag inte är. Önskar jag kunde se det jag har, uppskatta den jag är och de vänner jag har. Men jag ser bara det jag inte har, det jag saknar, allt det dåliga som är jag. Allt det som jag aldrig kommer bli, hur misslyckad jag är. Jag ser inte mina framgångar, bara mina misstag, inte vad jag gör bra, bara vad jag gör dåligt. Jag kan inte glädjas över det jag klarar av, bara bli förbannad på mig själv för allt jag inte klarar av.


Och ändå, nånstans finns den, den där känslan. Stolthet över att vara den jag är. Det gäller bara att hitta vägen dit...

Presentation

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards