Dagen blir en aningens förskjuten när man går upp klockan nio, istället för sex som jag gjort varje dag tidigare i veckan. När frukosten är avslutad klockan 11 och lunchen blir sen och kvällen spenderas med att baka bullar. Men det är skönt det med, att kunna ta igen sig efter en intensiv vecka.

I övrigt, en dröm i natt som hängt sig kvar trots att jag inte minns den. Minns vilka som figurerade i den, en fortsättning på gårdagens tema. Läsande, en lånad bok som än så länge är riktigt bra. Tankar om tårar och ett av gårdagens samtalsämnen. Och tanken att det finns så otroligt mycket man inte vet om sina medmänniskor, inte ens sina närmaste vänner. Om man inte vuxit upp tillsammans då kanske. Och kanske inte ens då.

I övrigt, pendlande mellan vemod, nedstämdhet och nöjdhet. Vemod över allt som aldrig blev, allt som hänt. Nedstämdhet över allt som inte är, allt jag inte är. Nöjdhet över de småsaker jag gör, boken jag läser och tankar som tänks. Karaktärer som lever sina egna liv i mina tankar. 

Tankar om mina misslyckanden, med fokus på flytten (flykten) från Luleå och den uteblivna (avhoppade) resan till Mexiko. Trots anledningar som kan tyckas fullt legitima, så är de inte det, inte när det kommer till min egen inre domare. 

Tankar om min avsaknad av EQ, eller möjligen min inbillade avsaknad av det. Jag är kanske inte rätt person att avgöra det, som tenderar att se allt från bara ett håll, utan gråzoner. När det kommer till mig själv så är det lite antingen eller. Och någonstans fungerar jag faktiskt.

Tankar om att jag blivit fegare. En gång, när jag drömde om flykt, så flydde jag. 112 mil och även om det inte funkade fullt ut (vissa saker går att fly ifrån, andra inte), så fungerade det till viss del. En chans att börja om, och bli någon jag inte kunnat vara tidigare, inte fick en chans att utvecklas till. En kommentar om att jag var rolig, som jag minns för att det var så oväntat. I mina egna ögon och öron är jag inte det. Har aldrig varit. Det ligger inte för mig att vara rolig. Intressant är det bästa jag kan hoppas på. 

Men en flykt som slutade i att jag blev bränd. Den egentliga orsaken till att jag flydde från norr, hur mycket jag än försöker motivera med att det hade med utbildningen att göra (bidragande orsak dock). Och här någonstans tror jag det börjar, en feghet som återtar sin plats i mina led. Kanske för att skydda mig själv. 

Söderut. Mänskliga ringar i gräs. Sol. Oförmåga att ta kontakt, och något som ändå på något sätt löste sig. Inte lika bra som tidigare, långt ifrån perfekt, men ändå ett sätt att leva, att existera. Och en stilla utveckling, lite bättre för varje period, varje termin. Om än långsamt och inte utan bakslag. Och ett återtagande av vad som tappats under tiden i norr, på hemmaplan så att säga. 

Och nu här, någonstans som hade känts som en ouppnålig dröm när jag var 17. Omöjlig. Tårar som då fälldes har torkat, och för tillfället bildas inga nya. Inte just nu. Och nu rädslan. Rädslan för att mina noggrant uppbyggda fasad ska rämna. Att släppa någon in på livet som kan se innanför. Se något jag försöker dölja och ifrågasätta det. Ställa frågor jag inte vill svara på, inte vill tänka på. 

En engelskalärare på gymnasiet som ställde en fråga. Som ingen annan lärare ställt tidigare där. Som såg vad ingen annan såg. Eller vad ingen annan brytt sig om. Inte öppet, till mig, i alla fall. Då jobbigt, i efterhand befriande? Kanske. Likväl misstänker jag att det var betygsgrundande, det samtalet. Om så, så kan medömkan också ge ett MVG. Annars är (eller var) jag kanske bättre än jag trodde.

Och panik över framtiden. Var bo, vad göra? Jag vill vara när de där hemma, men ändå långt bort från själva staden. Staden som såg så mycket svärta, så mycket tårar. Så mycket osäkerhet och självhat. Som inte bryr sig. Befolkad av personer jag inte vill träffa igen, platser jag inte vill besöka och minnen jag inte vill återuppleva. De bra minns jag ändå, likaväl som de dåliga. 

Och något annat, tanken på att skriva. Något icke-fiktion. Verkligt. Baserat på mitt läsande. Misstänker att jag som romanförfattare inte har något att hämta, men någon form av fack-litteratur känns inte fel. Tvärtom kanske möjligt, någongång i framtiden. Om vad, ännu ej klart. 

Och nu, att lämna skrivandet för nu. Fortsätta läsandet, börja räknandet eller städandet (diskandet). Fundera över mat, över nyårsplaner som glömts bort, över saker som borde rensas och ut skoluppgifter som borde påbörjas. Och sedan, längre fram, långt fram kanske, sömn och en ny dags gryning. Vi går ju mot ljusare tider.

Saker som intresserar mig för tillfället: Konsumtion. Miljö. Genus. Könsroller. Och de allestädes fortfarande närvarande även om de hamnat lite i skymundan: Inlärning. Minne. Religion(skritik). 

Med kanske på alla korta inlägg kanske jag borde begagna mig av twitter istället. 

Julian Assange

Wikileaks & Assange

Stockholmsbomben

Muslimer och Stockholmsbomben

Könsroller

Gränssättning

Sexualitet

Religionsfrihet

Sexualitet

Religionskritik

Global uppvärmning

One-night-stands

Mödravård

Könsroller

Könsroller

Sjukförsäkringssystemet

Nödvändig paus

Småföretagare

1000-årsvinter och problem

Wikileaks

Julian Assange

Myten om den nya pappan

Julian Assange

Kvinnohatarna

Biblioteken som mötesplats

Wikileaks

Neurologi och tro

De apatiska

SD

Rasism

SD

Åsiktsrespekt

Integration

Allas land

SD

Valet

Rotlöshet

Yttrandefrihet

Våldtäkt och ansvar

En paus från jaget

Idotiskt uttalande

Svenska författare och censur

Trygghetsnarkomani

Twilight

Författare och klichéer

Invandringskostnader

Kränkthet

Könsroller

Skolk

Ålder och känsla

SD

SD

Personlighetsanalys och positivt tänkande

Mona Sahlin

Valet (bild)

Mona Sahlin

Skrivna tänkvärda ord som jag velat spara (utan någon speciell ordning):

Amning

Uppfostran/könsroller

Yttrandefrihet

Långsamhetens lov

Skitsnackande kändisar

Köpberoende

Folkmord

Kvinnodagen

Män är barn

Pengar

Lättkränkthet

Vuxenmobbning

Muslimer

Feminism och religion

SD

Byt ut islam mot judendom, och det blir uppenbart människor aldrig lär sig, historien fortsätter att upprepas. Och det gör mig förbannad, att folk jag känner kanske röstar för att mina vänner ska skickas tillbaka till de länder där de, eller deras föräldrar är födda. 

Vi sitter och äter. På ena sidan har jag B. Muslim och från Egypten och stolt över det. Hon bär inte slöja, men fastar under ramadan. Vilket jag blir imponerad av. Inte nog med att hon visar självkontroll, hon gör det med bibehållet gott humör. Jag hade varit grinig, efter ett par timmar utan mat är jag inte roligt människa att ha och göra med. Men hon gör det med ett leende på läpparna.

Och henne vill SD skicka hem, eller i alla fall hindra från att utöva sin religion. Exakt på vilket sätt är hon ett hot mot mig? Ja, vi läser samma utbildning, så hon kanske i framtiden kommer att sno jobb ifrån mig. Å andra sidan tror jag snarare det kan bli tvärtom. Jag har ett svenskt namn, det har inte hon. Och risken för att hon ska bli diskriminerad på arbetsmarknaden är större än den är för mig. 

På andra sidan om mig sitter S. Hon är afrikan. Men uppväxt i Sverige, och för mig är hon svensk, så till den milda grad att jag vid ett tillfället glömde bort att hon etniskt sätt faktiskt är afrikansk. Och var nära att påpeka, men du är ju svensk ju. Hon är visserligen inte muslim, så SD kanske kan tänka sig att låta henne stanna. 

Då SD verkar ha störst stöd i Skåne, kanske lösning helt enkelt är att göra Skåne till ett eget land. Eller skänka tillbaka det till Danmark. Lite tråkigt kanske för alla skåningar som trots allt inte röstade på SD, men ändå. Det är väl knappast särskilt roligt för alla muslimer i Sverige att bli dragna över en kam. Eller alla invandrare. Och till sist, för mig är B och S, mer svenska än vad Jimmie Åkesson är. Och deras värderingar ligger närmare mina än vad hans gör. Så frågan är, vem av oss som är mest svensk? Jag röstar på oss. 

Se även:

Att tänka positivt

Vem i helvete?! (1)

Skicka hem mig, för helvete!

Hopplöshet och rasism