Jag är förlorad. Igen. Hög på socker och koffein/tein eller vad som nu finns i te, med händer som skakar av bristen på ordenlig mat de senaste timmarna, är jag förorad. Jag vandrar genom ödlisga, nerslitna, franska våningar, enorma våningar, en dekadens i platsslöseri kvarlämnade i förra århundradet, genomgående behängt med tunna draperier för fönstren, mörker och damm. Jag är inte ensam, utan timmarna fylls med prat ifrån en olycklig kock, en anorektisk städerska och en stammande stofil, född i fel århundrade. Cigaretter är återigen vackert, en flaska vin mer än en flaska vin och så gott och vitt som det kan bli. Jag vill också leva där, åka till Paris och bo i en liten  vindsvåning där inte ens de mest ordimentära saker, ses som en självklarhet, tränga ihop mig i en liten vindsvåning där men lever med elementen. Trängas i det grå novembermörkret bland cigarettrök och franska. Och jag vill bo med dem, vara en fluga på väggen som ser ner över deras danser, hur de rör sig fram och tillbaka, se dem gå genom sina rum, spela sina spel och röka sina cigaretter, tala om sina krig och kungar och drottningar som om de var verkliga personer.

Men det är de inte, de är huvudpersoner i en roman, och snart är det mindre än halva boken kvar och vi ses inte mer...