Ute och gick en sväng utefter vattnet förut. Vättern (och Munksjön också för den delen) låg spegelblank, knappt en krusning på vattenytan, som dock klövs av två kajakister (kajakpaddlare). Otroligt vackert och rogivande, att gå på cykelvägen utefter vattnet lyssnande på musik. För några ögonblick saktar tiden in, all oro och rastlöshet försvinner och jag kan bara vara. Även om känslan inte blir långvarig, väl hemma igen är jag åter in i allt, stressad, rastlös och nu också mörkrädd. Så går det när man försöker läsa dystopier på kvällskvisten. 

I morgon bär det iväg till skolan igen, för att få klart ritningar, rapporter och fortsätta på inlämningsuppgiften i ArchiCAD. Förhoppningsvis går det bra, men jag är en aning skeptisk. Hela grejen känns bara så, hafsig. Tror vi hade tre eller fyra gånger så mycket tid när vi lärde oss AutoCAD en gång i tiden. Och åtminstone dubbelt så mycket tid med Sketch-up innan. Men det kanske går ändå. 

Skar upp fingret i förrgår när jag skulle diska. Ett glas hade gått sönder på nåt märkligt sätt, liggande under allt skum och det märkte inte jag förrän det sved till i fingret och blodet började rinna. Var inget djupt sår, men blödde ordentligt gjorde det. Å andra sidan var det kanske ett tecken på att jag diskar för ofta (ha, snarare för sällan). Och så länge som jag har ett sår kan jag ju inte diska, det är ju inget bra om det kommer diskmedel i såret. Så det blev ingen disk i förrgår, igår och det blir inte heller någon idag. Otroligt ledsamt. Eller inte.

Och egentligen borde jag sitta och fixa till det sista på byggtekniksrapporten och göra iordning en ritning. Men jag orkar inte just nu. Så trött på skiten att jag kan spy, efter att ha suttit med den hela förmiddagen. Skönt att det nästan är klart i alla fall, mest lite småpill kvar. Frustrerande dock hur mycket tid lite småpill faktiskt tar. Och sedan blir det till att börja tentaplugga...