En känsla av rastlöshet, uppgivenhet, irriation. En liten dos ilska. Oklart exakt varför. Exkludering, och världens orättvishet kanske. Ilska över könsrollernas makt att begränsa kanske. Hoppas på en bättre morgondag, men ser inte fram emot den, ta itu med allt som jag har skjutit upp sedan tidigare i veckan. Blä.

It's like a dream. The blue light form a flickering tv-screen, the smoke from a cigarette slowly rising in the air. On the other side of the room, light from the street outside, filtering trough the gaps in the blinds. The outline of his naked shoulderblade, barely visible with his back turned towards the wall. A memory, or a fragment of one. What I've re-created a long time after, what I chose to remember. 

Funderar över kontraster, över hur livet kan skilja sig åt genom att man väljer smartare. Tänker att jag måste sluta upp att se ner på mig själv, om jag någon gång ska skaffa barn, så det inte smittar av sig på dem. Läser om genus, och bemötande i skolan, skillnaden mellan pojkar och flickor. Att de förra kan prata rakt ut och inte behöver vänta på sin ut, och att vi då sänder signaler om att deras åsikter är viktigare, att de inte kan vänta på sig. Minns högstadiet, en lärare som tog till att kalla mig och mina vänner för tysta gänget. Men är det så konstigt att man inte vill öppna munnen, när det är så att man så fort man säger något blir attackerad från alla håll? Nåde den tjej som vågar säga något, hon får hela killmobben emot sig. Åtminstone de som hörs. Liksom oss så fanns det killar som också satt tysta utan att ha något att säga. Eller utan att våga säga något.