Det egentligen problemet är väl det att jag inte kan låta bli att jämföra mig med det som är bättre. Aldrig de som är sämre, alltid de som är bättre. 

Det finns personer som man genast, så fort man träffar dem, tycker om. Ofta för att de får en att känna sig bekväma med dem. De pratar vanligen på, är öppna med sig själva samtidigt som de är nyfikna på en själv. De frågar, men deras frågor känns aldrig obekväma. De pratar, men deras prat känns aldrig skytsamt eller för intimt.

Jag är inte en av dem. Jag skulle tro att jag snarare får människor att känna sig obekväma första gången jag träffar dem. Det är en sak i en jobbsituation, på en arbetsintervju blir talet naturligt, det rör sig inom vissa bestämda ramar. De frågor jag får är förutsägbara, om än inte alltid enkla att besvara på ett tillfredsställande sätt. Och jag anstränger mig, uppvisar min bästa sida. Men kan i slutändan ändå inte vara någon annan än den jag är.

Annars, när jag träffar någon första gången, är jag tyst. Utöver de artiga små frågorna, som rör sig runt mer neutrala områden, möjligen kring varifrån personen är, vad den gör här (beroende på var vi möts), vad den jobbar/pluggar med. Efter det blir det tyst. Jag har slut på frågor, och att börja berätta om mig själv, utan pådrivning, utan direkta frågor, ligger inte för mig. Så det blir tyst, en obehaglig tystnad, möjligen för oss båda, men åtminstone för mig. Det kan vara lika illa andra gången, och tredje. Om det är så att det handlar om personer jag inte har någon direkt nära relation med, inga gemensamma beröringspunkter. På två minuter har vi tömt ut alla eventuella samtalsämnen, och tystnaden brer ut sig. En tystnad jag inte vet hur jag ska bryta.

Vidare, ett nyligen uppkommer problem, känslan av att inte komma framåt. Det distansutbildning jag läser nu, är inte direkt något som kan klassa som vidareutbildning och jag vet inte om det egentligen, direkt, bidrar till att utveckla min kompetens. Hälften av det vi läser, är sådant som jag redan läst, och även om det för min del inte gör något, då jag glömt en del och mår bra av att repetera något annat, så är det väl egentligen slöseri med tid. Jag borde göra något annat, om jag nu ska läsa så se till att vidareutbilda mig på högre nivå, gå en nivå högre. Magister, master, civilingenjör. 

Och jag kommer inte framåt. Jag var antagligen naiv, hade någon föreställning om att det inte skulle bli alltför svårt att söka jobb. Det har faktiskt inte gått alltför lång tid ännu, inte ens ett halvår, och jag har inte fått ut min examen ännu (inte mitt fel dock, det ligger för tillfället till större delen utanför min kontroll). Men återigen, jag kan inte låta bli att jämföra mig med dem från samma utbildning som redan fått jobb. Jobb inom rätt bransch, inom rätt områden. Som lyckats. Till skillnad från mig. 

Och hur ska jag då kunna lyckas sälja in mig själv, när jag i mina egna ögon, när jag jämför med dem jag jämför med, inte är annat än misslyckad?

En vacker stenbyggnad, vilka det fanns gott om i Edinburgh. Staden bestod ärligt talat mest av stenbyggnader, men inte mig emot. En vacker stad likväl.