Jag skriver. Och mår bättre. Att skriva är mitt sätt att bearbeta saker, saker som jag annars grubblar över. Jag skriver ner det, och sedan är det bra. Då är det ute ur mitt system. Inte längre det problem det en gång utgjorde. När det är nedskrivet, så finns det hedanefter någon annanstans än i mina tankar. Jag har grubblat färdigt på det. 

Skulle jag försöka tala om det, skulle jag inte hitta orden. Men när jag skriver, kommer orden flytande. Som att de måste få komma ut. Formuleringar, vissa mer klockrena än andra, men ändå inte det som är det viktiga. Det viktiga är att få det ur mig, så det inte längre ligger och gnager inom mig. 

Vad som sedan händer med det skrivna, är egentligen inte viktigt. Jag skulle lika gärna kunna skriva det på papper, för att sedan slänga det. Och vissa saker är det bättre att göra så med. Men mycket annat vill jag behålla, om så bara av nostalgiska orsaker. För att minnas vad jag tänkte och gjorde just då, vad jag oroade mig över och grubblade på. Så jag skriver, och en del sparar jag. Men mycket blir ändå aldrig nedskrivert, trots allt. 

Fika med S. Åtta år sedan vi slutade högstadiet tillsammans nu. Gravid, beräknad mot i slutet på mars. Känns konstigt. Har inte riktigt kommit till rätta med hur jag känner runt det. Ännu ingen åldersnoja. Såsett rätt lungt. Jag är inte redo för den biten själv i vilket fall. Men känns underligt. Och misstänker att det kommer innebära att vi glider ifrån varandra ännu mer. Men får hoppas på motsatsen. I morgon ser jag fram emot trerätterns middag hos Anniz, fredag förhoppningsvis träff med SB och V. Och sedan hade jag väl säkert en hel massa annat jag tänkt göra också...

Ledigt. Lata timmar, minuter, dagar. Lagad mat, chokladkex, te. Ett stycke läsning, ett stycke spelande. Lite musik på det. Korta promenader med hundarna. Det händer inte så mycket just nu. Framöver, försöka träffa vänner, hålla mig sysselsatt. Kolla på skoluppgifter som borde göras, kanske söka sommarjobb. Vill inte jobba i sommar, vore skönt med en sommar ledig, innan allvaret börjar, ut i arbetslivet. Men det blir nog inte så. 

Möte om ex-jobbet med handledare i torsdags, följt av engelska med fokus på quoting & paraphrasing (inte direkt jätteintressant). Tv-tittande, bl.a om "samlare", folk som fyllt sina hem med saker. Kanske sådär smart för mig att se, fick lite panik över hur det ser ut i lägenheten. Har en förmåga att samla på mig grejer... Fredag med insikten om att om Sverige någon gång blir invaderat kommer jag att vara en av dem som springer och gömmer mig (om man får tro mina drömmer iaf. Inte vidare roligt att  drömma om invasioner. Inte mycket bättre att drömma om skolarbete heller). Föreläsning, sedan jobbande med inlämning två, vilket drog ut på tiden. Precis som jag drömt om under natten... Efter 3,5 timmar, och att tre personer droppat av, fick vi in det till sist. Ser inte fram emot att få kommentarerna på det sen... Hem, lite läst, lite städat. Snöstorm ute, höll på att blåsa bort. En återfådd cykel. Idag, knatande till återvinningsstationen, en promenad längs vattnet, en del tid spenderat med att titta på lägenheter i GBG via hemnet, packande. Käkande ipren. Blir upphämtade av pappa påväg hem från Nässjö senare i kväll. Skönt att slippa åka tåg. 

I en kultur där individualismen är norm, är det lätt att tänka att allt som en individ råkar ut för, beror på honom själv och dennes egenskaper, eller avsaknad av vissa egenskaper. 

De senaste dagarnas insikter, har slått mig likt ateismens tankegångar när tiden begav sig. Undermedvetet har jag kanske bearbetat det ett tag, men medvetet slog det ut i full blomm nyligen, utlöst av en stilla fråga, förädiskt oskyldig kanske, om jag hade utveckalts sedan jag gick på gymnasiet. 

Det svaret jag gav då, och fortfarande vidhåller, är ja. Men det jag då inte sa, utan bara tänkte, är att det inte nödvändigtvis är i positiv riktning. Och någonstans där, i kombination med vissa andra händelser och konversationer jag deltagit i eller belyssnat det senaste, så slog det mig. Jag är som jag är, av en anledning. 

När man blivit avvisad gång efter gång, ofta med så små medel och antydningar att det mest kan vara inbillning, men ändå kanske inte är det, så väljer man till sist att hellre lida i ensamhet än att utsätta sig för den risken igen. Jag litar inte på mitt eget värde, kan inte förstå hur någon kan finna mitt sällskap vara annat än tråkigt. Även mina närmaste vänners intresse i mig som person, slår mig som underligt. Vad har jag att erbjuda dem? Och därför gör jag mitt bästa för att inte tvinga mig på människor, och oroar mig för densamma i situationer då jag inte inhämtat allas okej.

I vissa fall har jag lärt mig lita till deras omdömen, mer än mitt eget. Med vissa har jag mindre problem med att utsätta dem för mitt sällskap, för att jag fått det bekräftat av dem, gång efter annan, att det är önskvärt. I andra fall låser det sig och jag oroar mig för att jag pratar för lite, eller om fel saker. Och fasar för att befinna mig ensam i deras sällskap under längre, utdragna tidsperioder. I sådan fall önskar jag gärna tillgången till en tredje part, en sorts buffertzon, så att jag i min tråkighet blir mindre uppenbar. 

Detta blir ännu värre med människor som jag inte står på nära, vänskaplig, fot med. Folk jag känner till namn och utseende, men kanske inte mycket mer. Att det måste utstå mitt sällskap, kanske mot sin vilja. Som tvingats in i mitt sällskap p.g.a yttre omständigheter och kanske inte valt det själva. Då blir närvaron av en tredje, och kanske också fjärde och femte, något som lättar upp mitt sinne och får mig att känna mig mindre hemsk som människa. 

Det är insikter, i sig kanske inte så omvälvande. Men för mig var, och är de det. Inte för att det löser något egentligen. Problemet kvarstår likväl, och jag är inte närmare en lösning idag än jag var för en månad sen. Men jag inbillar mig, kanske i fåfäng förhoppning, att insikten kan leda vidare till att jag kan börja fundera över hur jag ska lösa det. Börja ta små steg, myrsteg, för att ändra på min inställning och mitt beteende. Och begrunda vad han sa, en stilla kommentar om människors otillförlitlighet och möjligheten ändock till vänskap. Kloka ord, i all sin enkelthet. Ett stilla konstaternade. Och drömma om tårta och äppelpaj.

Det blir inte ikväll dock. Ikväll ska jag gräva ner mig ännu djupare i mitt självhat, min självömkan och min ensamhet, med en kopp te och några stycken Winnerbäck som sällskap. Kanske gråta en skvätt, för att få ut de senaste dagarnas dåliga kvällskänslor. Kanske inte. Kanske är tiden för det någon annan gång. Likväl inser jag hur viktigt det är för mig att få komma hem till min familj nästa vecka. Får vila upp mig från insikter med människor som inte har något annat val än att stå ut med mig i all min gråhet.

Övervägande bra dag. Lite plugg i skolan i morse, ett besök på IKEA med Anniz plus syster och systerson, sedan bortslösande av eftermiddag på att göra onyttiga grejer (=inte plugga). Och så lite träning på det (gick ju bra igår så då är det bara att köra vidare menar jag). Ser inte fram emot morgondagens möte alls, men det ska väl gå det med. Det löser sig. Och snart är det lov!

Det ligger kvar där under ytan. Efter lördagens hemgång och söndagens bokläsning, som inte direkt gjorde saken bättre. Och idag. Började med att vakna upp i morse efter en riktigt obehaglig dröm, inte direkt någon mardröm, men en dröm som verkligen lämnade en obehaglig eftersmak som det tog tid att bli av med. Sedan gick det bra, så länge jag håller mig sysselsatt så funkar det. Ända fram till föreläsningen, då man blir så passiv och tankarna vandrar iväg. Lite distration i form av V och sedan en bussresa hemåt. Men vandrande från busshållsplatsen, så är tårarna inte långt borta. Det gamla vanliga, adderat med ett stycke börja-jobba-snart ångest och ett stycke lågt blodsocker. Något bättre efter att ha fått i mig en del ätbart (inkl. glass), men kanske inte helt bra. Sysselsättning i form av matlagning, budgeterande, tv-tittande och kanske, kanske träning. Får väl hoppas det funkar. Och i morgon är det en ny dag. 

Och vidare. Hösten när jag mådde som värst, var jag svarhårig. Nu är jag svarhårig (eller tja, svarbrun iaf) igen. Men även om jag har en dålig kväll ikväll, så mår jag ändå mycket bättre än jag gjorde då. Störtdyket har planat ut lite. Topparna är höga, men dalarna inte lika djupa. Och det känns hoppfullt, även om inget annat gör det.