Att jag inte kan kalla mig cyniker. Slog upp ordet igår, och det betydde inte det jag trodde. Något av en besvikelse. Naiv, romantisk, cyniker tyckte jag annars lät så bra. Men i brist på det ordet, får jag nöja mig med ambivalent och aversion. De duger de med. Och de betyder också det jag trodde de skulle göra. Vackra ord är de också.

Frågan, är jag genomskinlig som glas? Så lätt att läsa? Jag vill tro att jag inte är det, att det snarare är tvärtom. Vill väl vara lite mystisk. Å andra sidan är jag själv usel på att läsa folk. 

Funderar på om jag sa för mycket igår. I viljan att efterlikna de unga, rika och lyckliga två andra (ha, så osann beskrivning. Utom möjligen unga. Jämngamla dock, så i så fall är jag också ung), drog slutsatser om saker som bara är fantasier. Deras åsikter må ha kännts uppmuntrande, men de har trots allt inte alla fakta i fallet, som jag har. Och misslyckades kapitalt med att förmedla. Vissa saker är svårt att sätta ord på, även om jag vet själv ungefär vad jag menar. Det handlar om ordval, tonfall och samtalsämnen. Och det är inte lätt att förmedla i efterhand till en utomstående.

Döden. Existentiell panik. Eller kanske snarare panik över att jag en gång inte längre kommer existera. Hur kan man bara inte existera? Kan inte få mina tankar att ta till sig det. Det går bara inte. Och tyvärr hjälper det inte att tänka att jag ju ändå i större delen av universums existens inte har existerat. Det hjälper inte ett dugg. Eller att tänka på det som en evig sömn. Det funkar bara inte.

Manipulativ. Också ett ord. I detta sammanhanget sagt om en person. Och så otroligt träffande, så otroligt rätt. Inte ens nu, vill jag säga att personen i fråga på något sätt är elak. Men egentligen är den väl det. Och extremt, extremt, manipulativ. Kanske har sin förklaring varför. Men likväl. Tårar fällda, utbristna skratt. Och så någonting mer. Och så rädslan. För att personen i fråga vet för mycket. Utlämnad. Borde varit mindre naiv. Men det var jag inte. Är jag inte. Naiv är mitt andranamn.