Är det själviskt att vänta med att skaffa barn tills man är 35? För snart ett år sedan var jag helt inställd på att bara jag blev klar med min utbildning, träffade en bra kille och fick ett fast jobb så skulle jag skaffa barn sedan, helst senast vid 28 års ålder, men i vilket fall innan 30. Det finns argument både för att vänta och för att inte vänta med att skaffa barn.

Nu känner jag bara att jag inte är redo. Emotionellt och erfarenhetsmässigt. Jag har inte hunnit med att göra det jag vill, jag har inte hunnit med att resa, jag har inte hunnit med att vara ung och vårdslös tillräckligt än. Det är så mycket jag inte hunnit med att göra, så mycket jag inte har upplevt. Och ett barn skulle vara ivägen. Förresten är jag inte mycket mer än ett barn själv, jag är inte redo, inte tillräckligt mogen. Jag är inte redo att ge upp min frihet, att kunna göra vad jag vill utan att ta hänsyn till någon annan än mig själv.

Bara för att många av mina vänner absolut inte vill vänta särskilt mycket längre med att skaffa barn, varför ska jag då låta mig påverkas av det? Det finns ingen anledning, vi lever olika liv och har kanske nått olika stadier i vår utveckling.

Men å andra sidan finns det risker med att vänta också. Det blir svårare, risken för komplikationer ökar etc. Och sen kommer ju problemet med generationer, att jag kommer vara äldre när mina egna barn får barn och att de kanske inte kommer vara så gamla när jag dör, utan blir mammalösa för tidigt. Jag så hur hårt det tog på min mamma och hennes systrar när mormor gick bort, 79 år gammal. Mamma var inte redo att bli föräldralös vid 46 lika lite som någon av sina systrar, särskilt inte när vänner och bekanta fortfarande har kanske båda sina föräldrar i livet och pigga och glada. Mormor var lite över trettio när hon fick barn, dock var det inte av eget val hon väntade så länge.

Men jag har ett val. Kanske måste jag välja antingen eller, antingen ge upp en dröm och frihet och ansvarslöshet, eller en dröm om barn och någon som för mitt arv vidare. Det finns så mycket jag vill hinna med, så mycket jag måste hinna med, för det här är den enda chans jag har. Jag måste klämma ut så mycket som möjligt av livet, för det är allt för kort och döden allt för slutgiltig. Men jag är trots det vårdslös och tillvaratar inte livets chanser. Trots att jag så gott som dagligen reflekterar och får ångest över det faktum att det som är jag, mina tankar och idéer och min rika inre värld, alla nära och kära, en dag ska försvinna, upphöra att existera som om det aldrig har funnits, bortglömda i evigheten tar jag inte tillvara livet chanser, jag lever inte som jag lär, att försöka klämma ut det mesta av livet.

Snacka om att slösa bort sitt liv