Efter ännu ett jobb jag var på intervju för men inte fick, så känns det rätt hopplöst. I nuläget är väl enda möjligheten för mig att bosätta mig i en hydda i skogen och bli helt självförsörjande, rota bland sopor och odla min egen mat och svälta och frysa emellanåt. Alternativt ombilda mig till undersköterska och slava i hemsjukvården ett par år till kroppen inte orkar med längre och jag blir sjukpensionär, eller utförsäkrad och ändå måste flytta ut i skogen och bli självförsörjande. Får något jobb inom det jag är utbildad inom lär jag ju inte få, för det krävs det erfarenhet, och det får man inte om man inte får ett jobb först. Moment 22. 

Tycker egentligen praktiken är kul och mycket lärorik, men längtar just nu mest efter att vara ledig. I och med att helgen gick bort till seminariet i Gävle (åkte i fredags direkt efter praktiken och kom hem i söndags vid halv fem efter två timmars försening) så har jag inte hunnit med att känna att jag fått vara hemma och ta det lugnt lite. Längtar efter det. Får väl glädjas åt att det bara är en vecka kvar i skolan nu. Känns ändå okej idag, kände mig mycket mer sliten igår. Men har tusen saker att ta tag i sen när allt har lagt sig lite, städa och röja och summera utgifter och annat roligt. 

Något som jag upplever att man på planeringsnivå pratar om är hur man ska minska biltrafiken. Det finns dock ett glapp där, emellan planerar och "vanligt" folk, i min värld illustrerade av personer från mindre städer, ofta med lägre utbildning, eller utbildade i "klassiska" yrken (sjukvård/förskola för kvinnor, hantverkaryrken eller dylikt för män). 

Det hela är för mig aktuellt just nu, dels för att jag läser om kommunal planering och dels för att jag och A, när vi pratar om var/hur vi ska bo i framtiden, är löst inne på att försöka undvika att skaffa bil, för att dels slippa alla kostnader och dels av miljöskäl. 

Insåg dock under samtal med två nära vänner i helgen att jag kan komma att få problem med det i framtiden. I nuläget så har jag två vänner som bor utanför stan, men ändå in något som kan betecknas tätort, och som servas med bussförbindelser som går hyfsat ofta (runt en gång i timmen). En av vännerna från helgen planerar att flytta ut på landet, denna gång handlar det om ett ställe som (mig veterligen) ligger en bra bit ifrån busshållsplatser och där det således inte funkar att åka kollektiv till. För deras del kommer det innebär att de behöver minst två bilar. För min del, att hon antingen får komma till mig eller att vi får ses i stan. 

Vad jag finner mest underligt är dock det faktum att ingen (eller tja, få) av mina vänner verkar ifrågasätta bilens existensberättigande. Istället klagas över höga parkeringsavgifter i stan, eller brist på parkeringsplatser. Man reflekterar inte över varför det är på ett visst sätt, och verkar inte koppla ihop att deras (och andras) bilkörande faktiskt är ett problem.

En intressant iakttagelse är även, något som i mina öron låter väldigt underligt, är folk som inte vet hur kollektivtrafiken funkar längre (=de har ingen uppfattning om hur den går eller hur man betalar) eftersom de aldrig åker kollektivt. Trots att de bor i områden som ändå har en hyfsad kollektivtrafik. Jag föredrar rätt ofta att åka buss istället för bil, som in till stan, då jag slipper krångla med parkering och det blir närmare att gå (om man inte vill betala dyr parkeringsavgift och har tur att hitta en ledig plats i centrum). Eller att det verkar vara så självklart att åka bil till jobbet. De två arbetsplatser jag varit i kontakt med det senaste, där verkar folk antingen åka bil eller om de bor nära, gå eller möjligen cyklar till jobbet. Buss är nästan ett okänt koncept, med något litet undantag. 

Samtidigt har jag full förståelse för att man väljer att åka bil istället för att resa kollektivt. Under min praktik nu, så åker jag med en arbetskamrat 4 dagar i veckan. Den resan tar drygt en halvtimme. Under en dag i veckan så åker jag (vanligen) buss, vilket tar jag drygt en timme, med ett byte, varav 45 min är bussresa och 15 min är väntan emellan bytena. Det gör en skillnad på en timme om dagen i restid, en timme som man faktiskt kan använda till något roligare än att åka buss (även om jag egentligen inte har så mycket emot att åka buss, perfekt att sitta och läsa då vilket inte går i en bil och det gör inget om man somnar). 

Att ha bil innebär en frihet som inte går att få utan. Bor man och arbetar i stan, så kan man klara av det vardagliga utan bil. Men det blir problem, om man råkar ha bekanta som bor utanför stadsgränsen. Det handlar inte ens om att bo på landet. Bor man utanför centrum, drygt 15 min med bil i något som fortfarande räknas in till tätorten, så klarar man sig inte utan bil om man jobbar skift eller bara vill göra något så enkelt som att möte upp en vän klockan sju en söndagkväll, om man råkar missa bussen som går en gång i timmen. Att gå på bio en söndagkväll klockan nio är bara att glömma.

Samtidigt är bilen i sig något som begränsar en, främst ekonomiskt. Dels har man en värdeminskning, dels en bensinkostnad som bara kommer att bli dyrare och dyrare, och sedan skatter på det. Så tillkommer alla reparationer, speciellt om man köpt en äldre bil, och kanske även en ny om man har otur. Pengar som man skulle kunna lägga på något roligare istället.

Att minska bilberoendet är svårt, speciellt i mindre städer. Dels så är inte kollektivtrafiken tillräckligt utbyggd och dels så finns inte intresset hos folk, man vill ha bil och ser inget prolem med sitt eget bilkörande. Att välja att gå emot normen då, att välja att inte ha bil, kan bli ett socialt problem, då det kan innebära en begränsning i ens (mitt) sociala umgänge. Och det är något som jag i nuläget inte vet vad jag ska göra åt, eller komma ifrån. Å andra sidan så är det väl egentligen deras problem också.

Bröderna sitter nere vid datorn, den ena spelar, den andre tror jag ser på nån serie. Själv lagar jag mat åt oss alla tre, visserligen extremt enkelt (köttbullar & makaroner), men jag undrar ändå varför det är jag som måste göra det? Varför faller det automatiskt på min lott, om jag är hemma, att se till att de får mat i magen? Och varför går jag med på det? 

Andra veckan avklarad på praktiken. Själva dagarna går bra, men det är värre på kvällarna, är trött och orkar inte ta tag i allt jag behöver ta tag i. Det går väl an när föräldrarna är hemma och jag får markservice skött, men vet inte hur det ska gå nästa vecka, om de här två kvällarna var en försmak... Orkar bara inte göra praktik, plugga två-tre timmar, duscha varannan kväll, gå ut med hundarna 1-2 gånger, laga mat nån kväll, och sköta inplock och igångsättning av diskmaskin. Jag orkar bara inte...

Ibland känns det mer hoppfullt, dagarna är som sagt bra, och själva praktiken är såväl utvecklande som rolig, skönt att för första gången på ett "jobb" (även om det ju inte är det) känna att man är på samma nivå, att man faktiskt kan någonting och kan bidra, till skillnad från tidigare jobb i "fel" branscher. Kvällarna är som sagt värre, när tröttheten slår till som värst, nån gång efter 8, vill jag mest bara krypa ihop till en liten boll under täcket och gråta och aldrig åt mer. 

Helgen, som kunde varit ett andningshål, ser inte ut att bli det. Ska på 25-årsfest i morgon, som jag just nu egentligen känner att jag inte orkar gå på, men kan inte med att lämna återbud nu, när det gäller en av mina bästa vänner, som jag ju egentligen vill träffa och fira och som jag vet kommer bli glad av att ha mig där. Känns bara så jobbigt med allt annat som kommer ta tid, tid ifrån pluggandet jag borde klara av. Tre maskiner tvätta att tvätta och ta reda på, en sväng in till stan för att köpa present, och så pluggande på det, gå ut med hundarna och troligen fixa mat, egentligen skulle det väl behöva handlas också, men känns svårt att få in det i morgon. Söndagen är väl inte så mkt bättre, handling om det inte görs på lördagen, pluggande, ansvar för hundarna, ev. gruppmöte för att diskutera grupparbetet, som jag inte vet exakt när det blir.

Och sedan en massa småplock som jag skulle vilja ha gjort för att det ska kännas trevligare, som att diska ur hundarnas matskålar (behövs!), torka av spegeln och dammsuga hallen. Och det är möjligt att bröderna skulle hjälpa till om jag sa åt dem, men jag orkar inte vara nån jävla morsa åt dem och domdera. De sköter urplockning ur diskmaskin, matlagning två kvällar var nästa vecka och delar av hundpromenaderna, jag orkar inte begära mer. Önskar bara de kunde ta lite egna initativ, och se vad som behöver göras, vad som är stökigt, och fixa till det utan att nån behöver tjata på dem om det...