Så var man ett år äldre då. Bara 43 år kvar till pensionen, borde kanske ta och önska mig en rullator till nästa år, så man förberedd så att säga. Eller 43 år, det är ju en evighet. Så gammal som min ena moster är. Inte för att hon känns gammal, men 43 år är inte heller så gammalt. Men det är länge, då har man hunnit med en del. Så har nog en hel del kvar att uppleva innan pensionen.

Önskar dock jag slapp åldersnoja. Alla verkar ha det som jag känner, iaf de som vill ha barn, allt ska hända nu, nu, nu. I morgon är det försent. Vet inte vad det är som gör att vi blir sådana, vad vi matas med i media kanske? Ett perfekt liv innebär villa, volvo, vovve, ett par ungjävlar och ett jätteroligt jobb med hög lön och en bra karriär. Lägg på det ett par designerväskor och allt är så jävla perfekt som det kan bli. Och vi andra då? Sluta stressa mig, jag vill ha barn, men inte nu. Och jag vet varför det är bättre att skaffa barn när man är ung, mindre risk för komplikationer för barnet och lättare att bli gravid etc. Plus att man finns kvar längre när barnen blir gamla (förhoppningsvis). Men ändå, jag orkar inte stressa över det. Ignorerar min oro, och stressar över skolan istället. Det är något konkret som går att göra något åt. Och slutar stressa över något som ligger ett par år in i framtiden.