Efter yoga och CSI känns det lite bättre. Dock spinner filmen vidare. Alla om som finns där, om bara, en annan tid i mitt liv, en annan tid i hans liv, en annan stad, en annan inledning. När togs beslutet? Nu finns det dock ingen återvändo längre. Det har aldrig varit vi, det är inte nu, och det kommer inte bli det i framtiden heller.

Nu blir det sängen, fysiktenta i morgon. Får väl se hur det går. Klarar jag det inte har jag i alla fall lärt mig något, pluggar man inte klarar man inte tentorna. Skulle jag nu lyckas klara den, har jag uppenbarligen lärt mig något. Som har med fysik att göra alltså.

Har verkligen ingen motivation alls nu till att plugga. Dessutom finns oron i kroppen, den där rastlösa känslan, som inte vill försvinna. Och sen har jag samma film, som spelas upp om och om igen i mitt huvud. Bilder från i lördags, minnen ifrån tidigare. Sådant jag vill lägga bakom mig, jag vill gå vidare med mitt liv. Jag orkar inte alltid se bakåt hela tiden. Önskar filmen kunde sluta gå, så att allt kan gå tillbaka till det normala. Men på samma gång är det så bitterljuvt, bitterljuva minnen, känsla av lycka, känsla av kärlek, men också sveda och värk, som små stick som från myggor. Mitt huvud vill inte gå tillbaka till normalläget, till mina vanliga fantasier, mina vanliga bilder. Vet inte vad jag ska göra av det. Men kanske fyller det någon funktion, kanske måste jag bearbeta det, för att kunna lägga det bakom mig. Inte vet jag...

Veckan som gått då:

Började bra, redan i Stockholm var det snöfritt, och sedan konstaterades att sthlm är en vacker stad. Inte blev det sämre när jag kom hem, blev upphämtad på station, dock var lokföraren något förvirrade då denne körde in tåget på fel spår. Vädret var underbart, soligt och runt 8 grader. Vårväder med andra ord. Blev två lugna dagar, långa promenader med hundarna, då jag konstaterade att jag bor på världens vackraste plats (vårkänslor javisst). Melodifestivaltittande, något besviken över resultatet där dock, BWO eller Nordman borde vunnit. Menmen, "Hero" låten satte sig i alla fall, så får man väl tycka vad man ville om "henne". Överlag mycket tv-tittande den helgen.

Måndag, en del plugga, samt en tur till Anniz och hunden Judas. Trevligt det, trots att dagen börjat dåligt. Vaknar upp, och sen är det snö ute. SNÖ! Chockade blev jag, och inte alls glad, kan ju inte komma snö när det är vår heller. Mycket besviken på vädret. Sedan blev det ju inte bättre av att jag räknat med vårväder hela veckan, och därför inte hade med mig varken mösse eller tjocka vantar. Gick därför & frös resterande delen av veckan. Att det var slaskigt gjorde ju inte saken bättre...

Tisdagen blev det fika med Linnea, och en tur på stan. En schal inhandlades på Gina Tricot. Pluggade gjordes det också lite.

Onsdag blev en läsdag. Mindre bra det, när jag borde pluggat. Dock var motivationen i botten. Totalt slut helt enkelt.

Torsdagen innehöll en tur in till stan med mamma, då jag lyckades inhandla en foundation som är en nyans för mörk. Jag lyckas alltid med sådant. Får försöka leta reda på nån med rätt nyans här uppe i stället. Synd att nyansen inte är helt rätt, var en bra foundation annars. Riktigt jobbigt att vara så här vinterblek igen. Får se till att sola lite...

Fredag var det snöstorm. Snön yrde ner. Och jag knatade till bussen. Väl inne i stan mötte jag upp Ida, för en fika på Rådhuset. Gillar verkligen det cafet, så mysigt. Dock var ljudnivån något för hög. Blev även en lite tur på stan.

Lördag blev en läsdag det med. Dock packades det även en del. På kvällen var det först inflyttningsfest hos Sandra med pojke. Efter lite singstar, konstaterades att jag är tondöv. Har misstänkt det länge, men nu är det bekräftat. Efter det blev det utgång, efter lite shabel med taxi. Veliga personer finns det gott om. Väl ute träffade vi på V. Visste att han skulle ute, han hade sagt det till Vicky. Hade saknat honom båda två faktiskt. Dock sved det, men det visste jag sen innan att det skulle göra. Ingen nyhet precis. Känns dock bättre och bättre tror jag. Den här gången var det ett aktivt val jag gjorde, känns inte som om jag gjort det innan. Överhuvud skötte jag mig bra den kvällen, motstod alla konstiga impulser att skälla ut folk, örfila dem och dylikt. Han var samma person som vanligt, härligt det. Sedan var det menigen att jag skulle ha tagit tio över två bussen hem. Men efter lite övertalning blev det efterfest hos V. Även lillebror hängde med. Ganska lågmäld historia det, dock lyckades Christer ha sönder ett glas, när han skulle kasta saltpåsar (eller nåt) på mig. Vid halv fyra blev vi hämtade, jag kom i säng kvart över fyra.

Söndag gick jag upp vid elva, satt och kollade på tv, samt packade det sista. Sedan vid fyra kom moster och kusiner förbi en sväng. Påskmiddag, och kladdkaka till efterrätt. Mitt i alltihop, var jag tvungen att dra för att hinna med tåget. Väl på station lyfte pappa ombord resväskan och vi sa adjö.

När tåget rullade ut från station var jag nära att börja lipa...

Blir jobbigare och jobbigare för varje gång att åka tillbaka upp hit. Dock känns det bra när jag väl är här igen...

Tillbaka i Luleå då. Dum som jag är så tog jag ingen taxi, utan gick ifrån hållplatsen vid Teknikens hus. Otroligt korkat. Trodde armarna skulle gå av. Blängde surt på alla jag mötte, stackars oskyldiga små studenter. Dock känns allt mycket bättre nu, när jag fått mat i magen. Och blodsockret ligger på en hög nivå igen. Mitt humör är väldigt beroende av blodsockernivån...

Sådär, haft sista lektionen fysiklektionen idag, kändes som om den aldrig skulle ta slut, drog över tio minuter dessutom. Lämnat in labben, pluggat lite, suttit & pratat med Elin, käkat på STUK. Och packat färdigt. Nu är det bara att vänta, om mindre än tre timmar går tåget...

Snart dags & gå och lägga sig. Tänkte dock jag skulle hinna packa lite till först, så jag inte behöver stress i morgon. Gått rätt bra och packa, trots allt, dock är det lite skor jag hade tänkt ta med hem, som jag inte använder här uppe, som jag har lite svårt att få plats med. Men det löser sig nog på något vis.

Läntar verkligen till jag kommer hem nu. Planerat in & besöka skopunkten & lagerhus, de har ingen av dem på nära håll här upp, vilket är illa. Sedan är jag sugen på att fika på Pim's också, har inte fikat där på något/några år, så vet inte varför den tanken dök upp just nu, men fika där vill jag likväl. Får se om jag hittar nån jag kan lura med...

Vandrar runt, runt i lägenheten som en orolig ande. Packar, grejar och tänker för mycket. Vi pratade idag om gymnasietiden. Saknar den inte alls, och saknar inte min klass. Har idag ingen kontakt med nån från den, och jag är glad över det. De var inte dåliga människor, de vara bara inte min sorts människor. Fast kanske var de min sorts människor, bara inte vid den tidpunkten i mitt liv. Trots allt gjorde gymnasietiden mig starkare. Jag vad det är att vara ensam, jag vet hur det är att sitta ensam och äta i matsalen och känna sig uttittad, att komma till skolan och gå hela dagen utan att säga någonting mer till någon än hej. Jag gick så ett år. Men jag valde det själv, hellre att gå ensam, än att följa efter personer som en svans, när personerna inte vill ha dig där. Jag är hellre ensam på riktigt, än ensam i grupp.

Dock har det satt sina spår. Jag är urusel på att hålla kontakten med mina vänner hemifrån. Inte för att jag inte tycker om dem, inte för att jag inte saknar dem, inte för att jag inte vill. Jag är bara så in i *** rädd för att tränga mig på dem, för att de ska tycka att jag är jobbig. Trots att jag vet att det är löjligt. De är mina vänner, klart de vill att jag ska höra av mig. Om jag tränger mig på, om jag är jobbig kommer de såklar att säga det. Och sen är det inget mer med det.

Måste bli bättre på att inse mitt eget värde. Förstå att folk umgås med mig för att de trivs i mitt sällskap. Och inte av någon annan anledning.

Samt bli mindre petig. Stackars Linnea som måste stå ut med mig :)

Underbart "Åtalas för att ha stoppat slagsmål" (Aftonbladet). Ibland undrar man vad som händer med världen. Vilka ska vi börja åtala härnäst, ishockeydomarna kanske, som stoppar slagsmål på isen? Dessutom innebär uteblivna slagsmål, utebliven underhållning, för det är väl för att se slagsmålen som man går på ishockey, är det inte? Eller nåt. Ibland undrar man hur spelarnas värderingar ser ut, när de klagar över att de blir avstängda, för att de slagit till en annan spelare från bänken. Slagsmål på isen är väl en sak, stundens hetta och allt det där, men från båsen? Finns ett enkelt sätt att lösa alltihop, ha inga relger på isen alls. Sedan om någon dör, eller bli förlamad eller skadad för livet, är väl det skit samma, har man gett sig in i leken, får man leken tåla...

Det räcker nog med cyniskhet för idag nu.