Jag verkar vara inne i en sådan period igen. Det är bara inte bra. Jag är rastlös, besviken och orolig. Och sorgsen. Jag vet inte vad det är som har utlöst det, hade jag vetat det hade det varit lättare att undvika. Visst är det mycket att göra i skolan, men inte så mycket. Det känns som om jag slösar bort mitt liv, eftersom jag inte trot på något liv efter döden, så får jag ju inte nån mer chans. Stressande, det innbär ju att allt måste vara perfekt i det här livet. Men jag slösar bara bort det, slösar bort min tid på sådant som inte är viktigt. Nån annan borde få chans istället, som verkligen förtjänar den, som förtjänar att leva. Alla de frågor jag borde ha ställt, alla de saker jag borde ha sagt till dem som nu är borta. Mormor som lämnade sina döttrar allt för tidigt, utan en chans att få säga adjö och anpassa sig till tanken. Som inte fick en chans att se kusinbarn nummer 3, U:s första barnbarn. Morfar som rökte pipa och inte borde ha fått köra bil det sista, det har gått så lång tid sen han försvann nu. Och farmor, det är ca 10 år sedan nu. Jag fick aldrig riktigt lära känna henne, hon var gammal redan när jag föddes. Och farfar som gick bort innan jag föddes. Det är så meningslöst alltihopa. Jag var nyss hemma, men känner ett behov av att åka hem direkt igen, bara vara med min familj och vissa utvalda nära vänner. Fan.

Tur att det bär iväg till skolan igen i morgon. Närvaron av andra människor hjälper ibland