Apropå det här med hur man vill bo, som jag skulle vilja säga beror på var man är uppväxt. Efter vad jag har erfarit, så är det så att personer som kommer ifrån storstäder (Stockholm, Malmö, Göteborg, Lund…) vill bo i städer. Gärna utomlands i storstäder som faktiskt är stora, inte våra svenska storstäder som bara kan kallas stora jämfört med alla småstäder det finns i Sverige. Och Norden. Och de är också folk som ryggar tillbaka när man säger att man själv vill bo på landet.

För jo, jag vill bo på landet, i ett rött hus med vita knutar. Så förutsägbart svenskt som det kan bli, svensk idyll på landet så att säga. Och det kan folk från Stockholm eller Lund inte förstå, och hävdar att det är i städerna det finns jobb för sådana som oss (jag pratar om två verkliga fysiska personer, som knappast kan sägas vara representativa för alla Stockholmare och Lundare, men tills motsatsen har bevisats för mig håller jag fast vid mina fördomar). Och som att man på något sätt skulle vara sämre för att jag kommer från en liten ort. Jag tog åt mig när de kritiserade vår lilla studentstad för att det inte fanns något att göra, trots att det inte var min stad de talade illa om (även om det må ha varit sant). Och det trots att jag i nuläget aldrig i livet skulle kunna tänka mig att bo i Skövde. Någon stad runtomkring går väl an för all del, även mindre orter såsom Tidaholm, FKP, M-stad och Hjo. Men inte Skövde.

Men för att återvända till saken, jag vill bo på landet. Jag är uppvuxen i en mindre stad/by/håla (förort till Skövde skulle man kanske kunna kalla det, valet är fritt). Och jag vill bo på landet. På något sätt är det mer accepterat att säga det till en person från en liten ort, jämfört med en Stockholmare. Och folk man träffar härnere (Skaraborgare), från orterna runtikring Skövde, de håller med. Tillbaka till det där med uppväxten då, av de som vuxit upp på landet skulle jag säga att det är 70/30 eller åtminstone 50/50, helt grundat på de jag träffat.

Och det är okej för mig att säga att jag vill ha mitt röda hus med vita knutar, mitt ut i ingenstans (okej, kanske inte så isolerat men ändå). Det är ingen som ser ner på mig eller tycker jag är konstig. Inte heller om jag säger motsatsen. Vad är det som gör att Stockholmare eller andra storstadsbor inte kan tänka sig att bo någon annanstans? Eller att de inte kan förstå varför jag inte vill bo i en storstad utan ute på landet? Kanske har jag bara träffat fel folk?

Jag vet inte. Det enda jag vet är att jag vill bo på landet. Sen att vi snackar hela kittet, villa, volvo, vovve, ungjävlar och en gubbe till det, det är en annan sak. Och att vi snackar sinande brunnar, sönderfrusna ledningar, vatten som missfärjar färgat hår grönt, möss i stora sjok och hus som aldrig blir färdigrenoverade, det väljer jag att ignorera.

Vem man är. Jag vet inte om jag är påväg in i en identitetskris, påväg ut ur en, eller helt enkelt om hela mitt liv är och för alltid kommer och vara ett sökande efter att ta reda på vem jag är. Det finns så mycket jag vill göra, så många sätt jag vill vara på. Jag vill göra den där resan, ensam, på ett nattåg genom Europa, ett tomt tyst tåg där jag är enda passageraren. Jag vill slita upp mig själv med rötterna, och kasta mig ut, till en plats där ingen vet vem jag är och ingen vet vart jag finns. Finnas på ett avstånd som är oövervinnerligt, mycket, mycket längre bort än 112 mil som nog får sägas vara det längsta hitills. Bara packa väskan med det nödvändigaste och åka. Spontanintet och leva för dagen. Men samtidigt är det inte jag. Samtidigt vill jag har säkerhet, veta var pengarna kommer ifrån och var jag ska sova nästa natt, veta att jag alltid kan åka hem direkt om något skiter sig, känna att jag är en del av mina kompisars och min familjs och släkts liv därhemma, där jag kommer ifrån. Det finns så mycket jag vill göra. Och ändå gör jag ingenting. Tänk att bara ta en sommar och åka buss genom Sverige. Börja i norr och sedan ta sig söderut via småstäder och byar, se skog och skog och åter skog, men även så mycket mer, alla sjöar och vattendrag, alla hagar med betande kreatur, alla mysiga små städer med gamla trähus, elle kanske stenhus eller tegelhus. Eller nya fula hus. Små mysiga kaféer. Eller små gamla schaskiga kaféer. Och sen när man åkte genom Sverige fortsätter man genom östeeuropa. Genom de länder som man vet finns men inte riktigt kan tänka sig att åka på semester. Kanske dags och börja planera...

(Så här går det när det blir för mycket Winnerbäck. Flyttfågel)

Skisserna + fågelboet är klara och inlämnade, en sak mindre att oroa sig för. Nog för att det räcker och blir över ändå :( Fick en sån underbar känsla när jag gick från skolan och över Munksjöbron, så varckert upplyst i mörkret. Insåg hur mycket jag tycker om Jönköping, vilken vacker stad det är, och att jag faktiskt trots allt trivs. Och när jag gick vidare ner mot Maxi, lyssnandes på ljudet av alla förbipasserande bilar på den alltid trafikkaosartade vägen, kändes det inte så illa att jag känner mig lite ensam ibland. Jag behöver vara ensam ibland också, som då, gå gatan ner utan stress, och utan några roliga och spännande planer för resten av veckan, ingen stress och ingen oro. Jag behöver vara ensam ibland. Visst, det blir ofta för mycket av den saken, för att jag är som jag är, jag ser inte alltid mitt eget bästa. Visst trivs jag i goda vänners sällskap, sitta och tjöta, fika, spela spel, festa, gå ut på krogen, eller bara vara. Men samtidigt värnar jag om mina egna stunder, att sitta i en knäpptyst lägenhet och läsa tidingen i lugn och ro en söndagsförmiddag och veta att jag är ensam, jag behöver inte tänka på och ta hänsyn till någon på hela dagen. Ensamhet i lagom doser.

Läser gamla dagboksinlägg från 2005. Gullig tjej jag var, vill bara åka tillbaka i tiden och kramar om henne och säga att allt kommer att ordna sig. Samt dra med henne ut och fest, tänk vad kul vi skulle ha :) Eller kanske ska ta och klona mig själv, tänk vad kul man skulle kunna ha med en klon, som fattar en humor precis och som är exakt som en själv. Visst, det skulle nog bli lite enformigt och man skulle säkert tröttna efter ett tag, men för nån vecka sådär bara. Nåväl, gamla tider kommer aldrig åter, får väl hoppas morgondagen blir bättre än idag.

Är på bra humör igen. Tänk vad lite mat kan göra. Borde ju lära mig nån gång tycker man, när jag är på dåligt humör och samtidigt har lågt blodsocker som gör att jag blir darrig i kroppen, ät någonting! Så svårt är det ju ändå inte. Vet ju själv så väl att jag blir grinig när blodsockret är lågt.

Hur som helst, ska ta itu med matten nu, och försöka göra inlämingsuppgiften iaf. Är konstigt, jag får mer och mer fri tid, utan föreläsningar och dyl, men får samtidigt allt mindre gjort. Kanske tur att jag inte får igång tv:n ändå då.

Har precis lyssnat klart på "Hjärtat får inga rynkor". Tankeväckande, optimistiskt, uppmuntrande. Även om jag just nu är mest sugen på att sitta i en bar och lyssna på jazzmusik, under ett tidigt 30-tal eller när det nu var/är. Ett svartvitt landskap, i deprimerande grått, med damer i stora hattar och vita handskar och män som röker cigarrer, har hängslen och spelar kort vid borden. Kanske blandar jag årtal och saker som inte ska blandas, men det spelar inte så stor roll. Det är min scen, den finns i mitt huvud, låt vara att den kanske inte finns i verkligheten. Det gör mig glad och sorgsen på samma gång, fast mest glad. Och också den här dagen slutar bra, även om det egentligen är imorgon nu.

Den var där en sekund. Tanken som gjorde mig glad och nöjd med livet. I nästa sekund var den borta. Jag minns inte alls vad det var jag tänkte, men jag minns att det gjorde mig glad, nöjd kanske t.o.m lycklig. Jag vet inte, kanske var det inte ens en tanke, kanske var det bara blodsockret som gick upp från en väldigt låg nivå. Ska hur som helst försöka hålla fast i känslan. Och är det nån som hittar en vilsen tanke nånstans som gör en glad och nöjd med livet, så kan det vara min, skulle uppskatta att få tillbaka den...