Efter att ha sett ett avsnitt av Grand Design Indoors har jag nu kommit fram till vad jag vill jobba med, jag vill renovera/restaurera gamla hus. Hjälpa till att byta ut gamla ruttna balkar och dylikt utan att förstöra husets karaktär, bevara det gamla och införliva det på ett bra sätt med det nya, mer moderna. Vet dock inte om jag verkligen går rätt utbildning för det, borde väl egentligen ha mer arkitektur/inredningsperspektiv för det och mycket mer historiska kunskaper. Å andra sidan är det inte en ouppnålig dröm, även om det kan ta tid. Är ju inget jag kanske kan få börja jobba med direkt efter examen, men kanske efter att ha jobbat ett par år? Kan ju alltid börja i mindre skala med ett egeninköpt hus och gå därifrån. Lära mig det praktiska från grunden och bli byggjobbare såväl som ingenjör :D

Känns dock inte som det finns lika många roliga hus som det finns i England. Gillar tanken på höga, smala hus, som det de visade, även om det inte är speciellt praktiskt. Är inte ens säker på att man skulle få bygga det så i Sverige, om man byggde nytt idag. Visserligen är "radhus" eller vad man nu ska räkna det som kanske lite friare än vad flerbostadshus, men sedan finns det väl kanske ingen anledning till att göra det så i Sverige heller, är ju inte direkt så att vi har ont om plats. Sen är det ju inte praktiktiskt heller att springa upp och ner för trappor. Men det finns väl säkert roliga hus i Sverige också, bara man letar lite.

För övrigt var det länge sedan jag mådde så bra som jag gör nu, trots att allt är långt ifrån perfekt. Fan vad skönt, 2010 blir ett bra år. Efter att ha läst gamla inlägg från 2009 kan konstateras att våren inte var en bra period alls. Den här hösten har alltså varit bra, trots att det var höst. Är bara att hoppas på att det fortsätter som hitills.

Vid millenniumskiftet var jag tolv år, inte riktigt tonåring, och det nya året och millenniet firades på lokal med en massa andra familjer, bl.a familjen Jonsson. Vi åt säkert god mat, men det minns jag inte. Sköt raketer gjordes det och finklädda var vi i vilket fall och har för mig att det var riktigt kallt, som det ju brukar vara på nyår.

Sedan följer fyra år på Vasa, i ny klass medföljande av ett par tidigare klasskompisar. Lärde känna M och S och tävlade med M om att komma först till skåpet när vi delade. Tillbringade tid i barackerna, där toaletterna enkelt gick att låsa upp utifrån, för att sedan flytta in i nyrenoverade lokaler och få egna skåp. Åkte buss till och från skolan och blev mosad.

Lärde mig franska och åkte till Strasbourg med franskaklasserna. Spelade kort under rasterna och fuskade i neger och president. Vårt kompisgäng fick öknamnet tysta gänget av en lärare som inte tyckte vi gjorde vår åsikt hörd tillräckligt mycket, när det snarare kanske var så att ingen egentligen frågade efter den? Lämnande Vasa med 1 G (gympa) 8 VG och 8 MVG.

Spelade tennis med M och E i omgångar, bytte tränare då och då och ramlade av hästar på ridskolan där jag lärde känna Anniz och Johanna. Hästar kom och gick, liksom andra deltagare i gruppen.

Tre år spenderades sedan på Västerhöjd med att gå Samhäll. Vandrade genom   mörker som reflekterades i hårfärg och kläder, hade trasiga jeans och svarta panda-ögon. Upptäckte HIM och såg dem live i Stockholm med Anniz, skrämde folk ur tunnelbanevagnar med mitt prat. Lärde känna Emma och Elin under språklektionerna och senare blev S en god vän när Löväng flyttade in. Fortsatte rida och jobbade även en del som tennistränare utöver att jag fortsatte spela själv. Lärde mig spanska och grunderna i bokföring, läste religion såväl som marknadsföring.

Blev full för första gången och vandrade längs järnvägsspåret och sjöng. Firade S födelsedag och träffade J i vilken jag för en stund trodde mig ha funnit en jämlike. Blev tröstad av Lena och gick ensam på bio för att se Brokeback Mountain. Lärde känna V och fick en god vän i henne. Blev av med oskulden och åkte på cruising med S.

Tog studenten i vit långärmad klänning köpt på HM och med bara MVG:n i betyget. Gick på balen i grön klänning som mamma hade sytt och spenderade sista kvällen med klassen för att sedan slippa dem. Jobbade på sjukhuset under sommaren och började komma ur mitt skal av ensamhet. Färgen kom åter.

Läste på Komvux och lärde känna Frida och Martin. Pluggade som en gnu och drömde om att komma bort från stan. Läste biologi och spanska endast för skojs skull och drömde om att flytta hemifrån. Spenderade helgerna flängande ute på krogen med V och S.

Flyttade till Luleå för att plugga till Civilingenjör. Upplevde frostnätter i augusti och bodde själv för första gången, fick översvämning i badrummet och sov med fönstret öppet i 17 minusgrader. Klarade en mattetenta genom att räkna gamla tentor men utan att fatta någonting och en fysiktenta utan att plugga. Slogs på krogen och spydde i buskarna på väg hem ifrån krogen. Lärde mig namn på joner tillsammans med en, plus Mini. Blev besviken på lärare, programansvariga och folk som jag trodde var mina vänner. Blev bländad av en guldring under en redovisning och började prata norrländsk dialekt.

  Hoppade av utbildningen i Luleå och flyttade istället till Jönköping. Hittade en lägenhet med fyra meter i tak med för få element. Ritade höjdkurvor och släntade, räknade matte och lärde mig om ledarskap. Var nära och somna under vissa föreläsningar medan tiden under andra flög iväg. Fick nya vänner i S och B. Var studentambassadör och tillbringade min fjärde sommar jobbandes på sjukhuset. Började på mitt andra år och lärde känna A, J, och L. Och sen var vi här.

Under tiden har mormor och morfar gått bort men fyra kusinbarn har fötts. En väninna jag lärde känna tiden på Komvux väntar barn, V har ett stadigvarande förhållande och flyttar till Skövde inom kort. Tennisen har jag lagt på hyllan och ridningen ligger på is. Två hundar har flyttat in hos oss i Skövde och förgyller med sin närvaro. S har skaffat häst och bostadsrätt. Två flygplan körde in i höga torn och Anna Lindh dog i Stockholm. Jag tog körkort men synen försämrades och jag fick glasögon och linser. Och tiden går sin gilla gång.

Kanske är det lugnet efter stormen som innefinner sig, eller också är det tvärtom, lugnet före stormen. Är på märkligt humör ikväll, men det är inte nödvändigtvis dåligt. Jag vill inte påstå att jag är lycklig, jag sorgens men på något sätt ändå nöjd. Ångesten ligger i dvala och kvar finns bara tacksamhet över att den är borta, för att jag får en bra och lugn kväll. Åker hem i morgon igen, så det blir nog ett par bra kvällar till, sällskap är alltid bra.

Funderat över lite framtidsplaner och kommit fram till att det nog blir bra. Även om det nu skulle bli så att jag får spendera mitt liv i ensamhet (som singel), utan livskamrat, som jag tror just nu, så är det ändå okej på något sätt. Det är ingen katastrof och på något vis ska nog allt annat lösa sig på nåt vis också. Jag är hoppfull ikväll, och för det lilla är jag glad. Det behövs inte mer.

Ett stilla ögonblick av frid verkar ha innefunnit sig, trots förkylning och stress över skolarbete. Det är vår, det är maj och allt är väl.

Ska också lära mig dansa så :p

Lycka är att kunna sitta med öppet fönster en vårdag i april. Låt solen värma ryggen, och lyssna på fåglarna som sjunger, bilarna som åker förbi på vägen utanför och grannen bredvid som också har fönstrena öppna. Ytterligare en anledning varför jag inte vill bo inne i en storstad, att bara höra trafikens brus om man öppnar fönstret, eller bara känna lukten av avgaser. De bilar som kör förbi nu stör inte, det är en stadig ström, men långt ifrån någon trafikstockning, och de är inte för många, tvärtom tillräckligt lagom för att utgöra ytterligare ett trevligt bakgrundsljud. Inte ens bussarna stör.

Det här är min favorittid på året. Våren, när de första blommorna kommer upp ur jorden, de första tussilagorna, de första krokusarna och de första snödropparna. När de första knopparna slår ut på träden, de där första dagarna när man kan byta från vinter till vårjacka. När det är kallt på morgonen men blir varmt framåt dagen. Innan det är tillräckligt varmt för att gå barfota, men det är möjligt att sitta i t-shirt/linne och sola mot en vägg. Sommaren är aldrig tillräckligt bra för mig, den är för varm, för regnig, för krävande. Våren har min kärlek.

Det blir lite många inlägg på raken, men när jag för en gångs skull har lite idéer om vad jag vill skriva, så är det lika bra att ta allt på en gång.

Det här är en hyllning. När jag gick på högstadiet hade jag en klasskompis som jag beundrade. Som jag såg upp till. Som var allt jag inte var, och allt jag ville vara. Jag var som jag är nu, lite tyst, lite grå, lite i skymundan. Grå helt enkelt, någon som smälter in i väggarna. Men hon levde, hon glödde. Hon var inte den som höll tyst, hon hördes. Hon sa vad hon tyckte, hon stod upp för det hon tyckte oavsett vad någon annan sa, hur någon annan försökte trycka ner henne. Hon hade sitt sätt att vara och bad inte om ursäkt för det. Hon kastade bra, hon skrattade högt. Hon var omtyckt och hånad, blöt av snö men inte ensam. Någon som kunde prata med (nästan) alla. Hon kanske inte hade världens bästa betyg, men hon klarade sig. Hon var snygg, men inte perfekt. Nästan idoldyrkan är det som, framstår det som nu i efterhand. Kanske har tiden gett henne ytterligare skimmer. Hon pratade med mig, såg mig inte som mindre värld, utan pratade med mig som en jämlike. Såg någonting i mig. Eller lät bli att se något som de andra såg. Idag ses vi inte. Men det gyllene skimmret ligger som en gloria över mina minnen. Hur vi skrattade, sölade när vi sprang och dreglade över J. Hon svor när det behövdes, skrattade när det var läge för det. Såg kanske allt i svart-vitt, vad vet jag. Och fortfarande är hon så levande för mig, så perfekt i alla hon gjorde. Hon är min idol. Den jag ville vara, den jag fortfarande vill vara. Och den jag vet att jag aldrig kommer bli. Jag har det inte inom mig. På gott och ont. Jag är den jag är, och ibland är det som om det finns ett svart moln runt mig som skymmer mig för andra, som stöter bort mig från andra. Ett moln som inte rör sig för vinden, utan ligger kvar. Som visserligen tunnas ut vissa dagar men ändå ligger kvar som ett tunt dis, och nästan aldrig låter mig komma nära någon. Jag önskar jag hade hennes skimmer istället, det där gyllene skimmret. Jag önskar jag vore som henne, levande och gyllene. Eller kanske är det inte så hon verkligen var, kanske är det bara så som jag trodde och fortfarande tror att hon var och är. Men jag vill likväl vara gyllene. Utan det där svarta diset.