På alla jävla idioter som måste förstöra för alla andra. Pratar om Davis-cup matchen mot Israel och det faktum att den av säkerhetsskäl spelas för tomma läktare, plus att det kommer genomföras demonstrationer mot att matchen spelas. Visst, det Israel har gjort och göra i Gaza är hemskt, och de ansvariga där kanske borde ställas inför krigsrätt eller någonting, men tennisspelarna har väl ändå inte gjort något? För allt jag vet kan de varit emot invasionen och för en tvåstatslösning. Förstår inte varför folk drar slutsatsen att det skulle bli bättre i Gaza bara för att Sverige vägrar spela en Davis-cupmatch mot dem. Det är ju inte precis tennisspelarna som styr landet? Ibland skäms jag verkligen över att behöva kalla mig svensk. Kan vi inte bara låta sport vara en förenande faktor, inte en söndrande? Och skilja på sport och politik.

Bortsett från kriget i Gaza, finns det även andra saker som gör mig arg. Det är Israel (och Hamas) som bör hållas ansvariga för vad som händer i Gaza, inte det judiska folket. Jag må tycka illa om Israels handlingar, men likväl kan jag finna viss förståelse, om än på ett ytligt plan, då jag är uppvuxen i en trygg värld utan självmordsbombare och dylikt. Men att hålla judarna ansvariga för att palesitinier dör i Gaza är lika idiotiskt som att hålla alla muslimer ansvariga för elfte september. Det finns ytterligare en aspekt med det här kriget som är skrämmande, och det är den ökande antisemitismen. Liksom rädslan och avskyn för muslimer har ökat efter elfte september, verkar även antisemitismen öka i och med kriget i Gaza. Förvisso inte särskilt svårt att förklara, men det gör det inte rätt. Fortfarande är andra världskrigets fasor färska i våra minnen, och i den myckna dokumentation som finns. Men ju längre tiden går, desto färre finns det som kan berätta om det. Jag önskar jag kunde säga att jag tror på en fredlig lösning av Israel-Palestina konflikten, men det gör jag inte. Det finns för mycket bitterhet på båda sidorna. Jag tror inte konflikten har en lösning. Det kan bara bli värre. Men att hålla det judiska folket ansvarigt för allt är fel. Jag hävdar inte att alla judar är bra människor, lika lite som alla kristna, muslimer, hinduer, buddhister eller ateister är det. Religioner i sig är inte onda, det är människor som gör dem onda. Kanske behövs religioner, kanske inte. Jag hoppas på en fredlig lösning i mellanösterna, där judar och muslimer, israeler och palestinier kan leva sida vid sida utan att ha ihjäl varandra. Men jag tror inte på det.

(Jo jag vet det blev virrigt och rörigt, men det är mina tankar, inget debattinlägg eller dylikt.)

Tänkte skriva något om Israel-Palestina kriget eller vad man nu ska kalla det. Men dels tror jag det finns andra som gör det bättre, och dels känner jag inte för att bli anklagad för att vara nazist/antisemit. Dock känns det lite fel att ett land ska komma undan med att försöka utrota ett annat folk, som de dessutom drivit bort från deras hem, bara för att ett gäng idioter under 40-talet försökte utrota dem. Två fel blir inte ett rätt. Israel kunde väl ge sig på nynazister istället? Tvivlar på att världen skulle sakna dem. Men jag kan ha fel.

Intressant

eller inte:

http://www.aftonbladet.se/debatt/article3901721.ab

Visst, studenter i Sverige har det ändå ganska bra jämfört med i vissa andra länder, alla har möjlighet att studera på högskola/universitet och låna pengar/få bidrag för att göra det. Är detta verkligen fel då? I Sverige är vi 9 miljoner människor. I Kina är de en bra bit över en miljard. Då Sverige i nuläget är ett välbeställt land, kan vi knappast konkurrera med billig arbetskraft, särskilt som vi inte är speciellt många. Det vi har är vår hjärna, vår utbildning, en välutbildad arbetskraft. Även den fördelen är påväg att försvinna då framförallt Indien börjar komma ikapp oss. De har även den fördelen att det har mycket större urval att välja från, och därför kan välja bland de bästa på ett annat sätt.

Men det var nog inte riktigt det jag skulle säga. Det lönar sig inte alltid att ubilda sig. Ett exempel från nära håll är min mamma, som efter att ha arbetat ca 15 år som undersköterska bestämde sig för att vidareutbilda sig till sjuksköterska. Efter tre år och studielån på en bit över 100 000 gick hon upp en tusenlapp i lön, en tusenlapp som snabbt åts upp av lånen som skulle betalas tillbaka. Hade hon istället för att utbilda sig fortsatt jobba, hade hon fått en högre lön, trots lägre utbildningsgrad och sluppit studielån! Nu gjorde hon ju det inte för lönen, utan för arbetsuppgifterna. Men om hon hade varit tvungen att låna ytterligare för att betala en avgift för att få plugga, då är ju frågan om hon hade gjort det, eller haft råd att göra det.

Nej, det finns bättre förslag, vilket står att läsa i debattartikeln. Är dock så himla typiskt politiker, som antingen saknar högre utbildning, har glömt hur det var att leva som student, slapp ta studielån för att de bodde hemma/hade rika föräldrar som betalade för dem. Eller snarare typiskt en borgerlig regering kanske jag ska säga, som verkar anse att utbildning bara ska vara till för de rika, de som fötts med silverskedar i munnen.

Inbland önskar jag verkligen att man kunde ta alla giriga idiotiska politiker, vd:er och högavlönade, bloggande, bortskämda små snorungar och låta dem leva på bara studiemedlen en månad (lån+bidrag), utan sina höga löner, låta dem leva som mindre bemedlade människor. Låta dem våndas över att få ekonomin att gå ihop såväl som att klara tentor.

Borde vi inte istället uppmuntra till en högre utbildning istället för att avskräcka? Visst, alla vill inte plugga, det är så. Men det som vill ska ändå få chansen att göra det, det ska inte vara beroende av att man är rik/har rika föräldrar/har vunnit på lotto/tjänar pengar på sin blogg. Och är det verkligen så hemskt om man råkar bli skoltrött när man pluggat hela sitt liv, och tar en paus mitt i? Visst, jag har hört att det finns utbildningar som man bara kan glida igenom utan att ha gjort ett skvatt eller lärt sig något, men det finns motsatsen också. Jag har läst ett år på en civilingenjörsutbildning, och det var ingen dans på rosor kan jag säga. Nu läser jag en högskolingenjörsutbildning, med inriktning mot byggsektorn, och inte heller det är nån jävla semester. Även om det kanske inte verkar så ibland, så pluggar jag ändå en hel del, våndas över min ekonomi likväl som att jag inte förstår någonting av matten, att jag inte har gjort det och det, att jag inte hunnit städa för att jag spenderat hela dagarna i skolan.

Räcker det inte med att jag tar lån för att finanisera min utbildning, ska jag behöva betala en avgift för att plugga också? Frågan är om jag nu skulle ha varit här överhuvudtaget då. Hade det varit så när jag började på gymnasiet, är jag inte så säker på att jag skulle ha gått samhäll. Är mer troligt att jag hade valt något som man får en yrkesutbildning av istället. Och är det inte mer troligt att det skulle leda till ökad arbetslöshet? Fler skulle konkurrera om jobben som inte kräver eftergymnasial utbildning, och färre skulle söka sig till högutbildade jobb då de inte har pengar/lusten att ta två lån för att utbilda sig (lån till avgiften plus studielån).

Nej, det måste finnas bättre sätt att uppmuntra studenter.

Och förresten, var är mitt höjda studiemedel (som tre av fyra regeringspartier lovade innan valet 2006)? Nåväl, regeringen har visat sitt rätta ansikte under det här gånga året, övervarkning av medborgarna (Big Brothersamhälle, (FRA-lagen)), sämre villkor för arbetslösa (jättebra när vi går in i en lågkonjunktur, eller kanske inte ändå), och nu ska endast de rika få läsa vidare (generaliserat javisst, men en viss sanning finns i det också).

Nåvä, åter till mer aktuella saker just nu, samhällsplanering that is...

Läste just en intressant artikel, med intressanta frågeställningar. Om än något lång:

http://www.voltaire.se/index.php?p=0&page=article&article=89

Jag är ändå på något sätt för systemet, även om det vore betydligt bekvämare att kunna köpa öl/vin/cider/sprit i en vanlig mataffär. Dock tror jag man har mer kontroll vad gäller åldersgränser på systemet än vad man skulle ha i en mataffär. Visst, det är inte perfekt på systemet heller, vet en del som ser äldre ut än vad det är och kunde gå på systemet ett par år innan du fyllde 20. Annars så tycker jag Finland hade en smart idé, personer som fyllt 18 får handla på systemet (eller deras motsvarighet), men bara upp till en viss procent (tror det är runt 20 % eller så). Alltså inte starksprit men en hel del annat. Så istället för att skicka in en äldre bekant att köpa ut en flaska vodka, en en 18 åring själv gå in och köpa ett par cider/öl istället. Lättare att bedömma påverkansgraden, och i allmänhet så har starksprit en tendens att slå fel. Vet en del som inte dricker sprit utan håller sig till öl eller cider för att det jämnt slår fel när de dricker sprit.

Men jag vet inte riktigt, det bästa är ju att inte dricka alls, i alla fall för levern. Har hört skräckhistorier om 18-åringar som varit hos läkaren och fått reda på att de har skrumplever och sedan samma kväll super igen. Det som är mest skrämmande är att det kryper ner i åldrarna. Hjärnan är inte färdigväxt förrän man är i 20-årsåldern, så risken för hjärnskador är betydligt högre ju yngre man är.

Samtidigt lever vi i ett fritt samhälle så frågan är hur mycket staten ska ha rätt att bestämma över våra liv?

Och 20-årsgräns på systemet kan ju diskuteras, jag menar, jag får köra bil och jag får dessutom bestämma över Sveriges framtid (jag får rösta), däremot får jag inte gå till systemet. Jag får dock dricka mig full på krogen, där det är tre-fyra gånger så dyrt, och risken för att bli misshandlad känns som betydligt större än om jag sitter hemma i en lägenhet i goda vänners sällskap.

Appropå FRA-lagen igen. Lagen är bara ytterligare ett sätt för staten att kontrollera enskilda medborgare, ett steg tillbaka i ett demokratiskt samhäller, ett steg mot ett samhälle där man inte får tycka vad man vill. Ett samhälle där människor blir bortförda mitt i natten, och utan möjlighet att försvara sig, motbevisa anklagelser blir utlämnade till CIA. Eller kanske får vi en organisation i Sverige, likt i många diktaturer, som "tar hand" om de människorna med "fel" åskikter. Som torterar människor, avrättar människor, eller bara ser till att människor försvinner.

Jag vet, det är lång väg dit. Men FRA-lagen skrämmer mig ändå som enskild medborgare. Och jag blir förbannad på regeringen som röstat igenom det här. Det borde ju strida mot deras ideologi, de borgerliga förväntas vara för den enskildes rättigheter, rätt att välja skola, dagis, sjukvård osv.

Hade det funnits en klar hotbild mot Sverige hade jag haft mer förståelse för det. Mot USA t.ex finns, och har funnits under en längre tid (även före 11 september) en klar hotbild. Framför allt p.g.a deras inblandning i mellanöstern politiken. Där de tagit en del mindre bra beslut, ur en människohuman synpunkt. Även om det säkert varit bra beslut sett ur USA:s ekonomis synpunkt, där de försäkrat sig om tillgången på olja.

Sverigen har inte sammat inblandning i mellanösternpolitiken. Vi hjälper inte diktatorer såsom Saddam till makten och inte heller regimer såsom den förra i Afghanistan. Vi hjälper inte ett land att vinna ett krig, för att sedan lämna dem och låta dem ta hand om sitt inbördeskrig bäst de vill. Samma hotbild finns därför inte mot Sverige. Än.

Men vi kanske skapar den själva. Inte utifrån, utan inifrån. Genom att misstänkligöra människor, utgå ifrån att alla muslimer är terrorister, skapa ett ökat utanförskap för invandrare av alla de slag, inte bara muslimer. Visst, det får inte gå till överdrift, vi har rätt till våra traditioner, liksom de har rätt till sina. Vi har rätt till vår flagga, liksom de har rätt till sin.

Jag tror på frihet för individen. Jag tror inte på ett övervakningssamhälle, jag gör inte det. Och därför kan jag inte stödja en lag som FRA-lagen, för jag ser den som ett steg på vägen...

Bara för att klaragöra, jag har ingenting emot det amerikanska folket, och jag tycker som de flesta att 11-september händelserna var hemska och fel. Eller tja, jag är ju inte helt glad över att de valde Bush till president, men hur som helst, vad jag inte tycker om är den utrikespolitik (framförallt i mellanöstern) som de fört under andra halvan av 1900-talet. Det faktum att amerikanska presidenter verkar ha väldigt lite respekt för människoliv (såvida det inte är amerikanska), en väldigt förenklad syn på världen, allting är antingen svart eller vitt, antingen är ni med oss eller så är ni emot oss. Samt det faktum att de inte verkar ha fått en enda historielektion. Varför inte sätta sig in i ett lands historia innan man anfaller det? Hur svårt kan det vara på en skala, och hur lång tid kan det ta? Då kanske det inte gått så illa som det gått i Irak och Afghanistan. Men nejdå, varför ska man lära sig av historien när man kan upprepa samma misstag igen? Så till sist, även om jag inte håller med om att ockupationen av Irak var rätt, så är jag glad att Saddam är död. Han var en ond, ond människa.

Så till slut då, även en svensk terrorist.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article3547227.ab

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article3547111.ab

Även om det är under diskussion hur högt uppsatt han faktiskt var i al-Quida, eller om han kanske till och med är oskyldig, att han varit kidnappad av anghängare till Saddam. Vara hur det vill med den saken, det jag funderar över är att enligt Säpo så har han varit föremål för flera utredningar men inte dömts. Detta kan möjligen inte bero på att han är oskyldig? Jag säger inte att det är så, men det kan vara så. Sen beskrivningen av artikeln: Så gick han från lugn kille i Stockholm till misstänkt al-Qaidaterrorist. Jag vet inte, jag kanske är överdrivet kritisk, med tanke på vad jag läser just nu, och jag för tillfället känner inför USA (stark avsky), men vad jag läser mellan raderna är : så gör vi för att förvandla fredliga muslimer till militanta, genom att misstänkligöra dem bara för att de är muslimer, låter Säpo förhöra dem bara för att de tillbringar mycket tid i moskén. Det är ju allmängiltig kunskap, alla djupt troende muslimer är terrorister.   

Jag vet inte, jag är färgad av min avsky för USA. Efter att ha läst om Irak-Irankriget under 80-talet, så är jag bestört och förbannad. Kort resume, Iraq anfaller Iran (provocerade eller inte, det var de som anföll först). USA hejar på, eftersom Iraq med Saddam Hussein i spetsen tillhör "de goda" (det faktum att han har låtit hänga tiotusentals av sitt eget folk, eller att han använder sig av biologisk krigföring (nervgas, senapsgas och dyl.) i sin krigföring, då inte enbart på militärer utan också på civila, bl.a kurder, har ingen betydelse). Iran tillhör "de onda" och ska därför bestraffas, för att de försvarar sig i ett krig de inte startade (det var inte de som invaderade Irak). Okej, det är inte bara USA som hejar på, utan resten av västvärlden och en stor del av arabvärlden hjälper Irak såväl ekonomiskt som med vapen. Så okej, Iran kan väl kanske inte heller sägas vara ett "bra" land att leva i, men det är ju knappast Iran heller.

Som sagt, jag är färgad i mina åskiter just nu, av en stark avsky för USA. Gör det mig till terrorist? Inte som det är nu, jag är svensk sen ett par generationer (eller tja, nåt däråt, finländskt blod finns också), kristen (i den mån att jag inte är muslim, troende är jag inte). Men om jag hade varit man, muslim och invadrare och tyckt illa om USA av ovanstående anledningar, samt troende och besökt en moské regelbundet, hade Säpo då tagit in mig till förhör? Eller kanske rentav fryst mina tillgångar eller lämnat ut mig till CIA? Jag undrar jag...