Att göra vad en kan utifrån de givna förutsättningarna, att inte satsa på att vinna om förutsättningarna saknas utan att göra det bästa av situationen. Och att om en inte kan acceptera förutsättningarna, i så fall söka sig vidare. Undrar om det är en uppmaning, att sluta klaga och istället agera? Vägra ställa upp mer. Och just nu är jag där. Jag är grinig av andra orsaker, vilket kanske påverkar mitt omdöme, men det känns inte som saker och ting rör sig framåt, som att de försöker finna lösningar på situationen. Det skjuts hela tiden på framtiden, med motiveringen att det löser sig snart. Och jag känner inte att det är tillräckligt. 

Funderar samtidigt över tolkningsföreträde, att veta var gränsen går mellan att falla på normen jämfört med att bara vara envis och vägra lyssna på någon annan. Och behovet av kommunikation, hur dålig jag själv är på det, och om det skulle underlätta om jag var bättre. Kunna förklara min ståndpunkt. Samtidigt är det så mycket annat som ligger och gnager, samhällsnormer som förstör och tids- och engagemangsbrist som gör att jag inte tar tag i saker. Jag klarar inte av att prioritera, varken hemma eller på jobbet. Och jag vet inte hur jag ta tag mig ur det, känslan av att aldrig ha tillräckligt med fritid, att semestern är för kort. Att jag slösar bort mitt liv, och att jobbet tar alldeles för mycket tid när mitt liv är så kort och det här är det enda jag har, det finns ingen möjlighet till något mer.