Kollat igenom en väns bilder på Fb ikväll. Funderar nu allvarligt på att säga upp vänskapen med personen i fråga p.g.a avundsjuka (och lite till). Fullt normal reaktion. Eller inte.

Funderar kring ensamhet och värderingar. Att nedvärdera sig själv och anse att det man gör är mindre värt än det någon annan gör. Inte två olika vägar för att nå två olika mål. Att vissa saker är lite finare än andra. Och att det är jag som gör den indelningen i första hand, ingen annan. Och bara det enkla faktum att erkänna för mig själv att jag inte är säker på att jag orkar med heltdisjobb, praktik och extrajobb på samma gång. Även om jag läst en del av det förut. Så mycket jag inte minns, så mycket jag glömt på tre år. Samtidigt, vara principfast och lida, eller vika ner sig och må bra? Och hur stor skillnad är det egentligen? Olika prioriteringar, och förståelse åt båda hållen. 

Vet att jag oroar mig över saker i onödan. Saker löser sig. Men det känns inte direkt lättare ändå. Gillar inte konflikter, avskyr konfrontationer. Även om de i sig inte är så hemska, bara känslan av att man kanske kan göra någon besviken på en, att de ser en som en svikare, som inte uppfyller sina åtaganden. Lite så varje gång jag tackar nej till jobb, dåligt samvete. Borde jobbat, visat att jag uppskattar att jag får jobba för dem. Även om jag på intet sätt inte har bundit upp mig att jobba vissa tider i förväg, utan lämnat det öppet, osagt. Och rädsla för att tacka nej för många gånger, verka ointresserad, och sedan inte få jobba mer. Trots att det bara är något tillfälligt, inget jag kommer fortsätta med i resten av mitt liv. 

Och ensamhet. Hur jag, när jag är nere, isolerar mig. Gör mitt bästa för att stöta bort folk. Eller hålla fasaden uppe, prata och bete mig som om ingenting är fel. Tar ut det på fel personer, projektion av starkast slag. Letar fel hos andra när felet ligger hos mig själv. Och stör mig på småsaker, som jag kanske inte ens skulle ha noterat om humöret varit bättre. 

Det sliter på mig att gå arbetslös. Trots att jag inte är arbetslös på riktigt. Pluggar över 80 %, jobbar en del, kanske blir det totalt en förväntad sysselsättning på 100 %. Inte tillräckligt. Och så är det väl på ett sätt, det för mig inte framåt. Men ändå. Vet att jag var och är naiv, som förväntade mig att få jobb fort efter klar utbildning (inte ens fått ut min examen ännu). Men det verkade så lovande i början, tre intervjuer redan innan sommaren. Sedan har det inte blivit fler... Det sliter och tär och jag rör mig inte framåt, bara bakåt...

Inte fått något gjort idag direkt, suttit och spelat sims och varit och handlat en sväng. Omotiverad och sur på det mesta, ännu värre ikväll än det varit på dan. Önskar mest att jag bodde själv och kunde isolera mig helt ett par dagar, känns som det vore det bästa. Stressad, saker jag inte vill ta tag i, men även annat som spökar. Gjorde misstaget igår att räkna igenom inkomster och utgifter för året och inse att jag (hitills!) gått över 14000 back. Irriterad på mig själv, för att jag levde som jag gjorde under våren, och gjorde av med alla pengar på ingenting. Och återigen stressad över ekonomin, CSN räcker inte långt och det ser inte ut att vara någon ljusning i sikte. Glad för de pass jag får att jobba extra nu, även om det inte är det jag vill jobba med egentligen. Och stressad över skolan igen, den ena kursen vi ska läsa nu känns tung, och jag vet inte om jag orkar med allt det, om veckorna tas upp och annat och helgerna av ev. extrajobb, när ska jag då orka plugga? Och hitta tid till annat? För jag behöver jobba, jag behöver pengarna. Och får vara glad över de pass jag får. Vet inte hur länge mina sparade pengar ska förväntas räcka, så det går inte att planera nåt för framtiden. Isolation känns hur som helst som en bra idé ikväll...

Några månader på plussidan, men långt ifrån tillräckligt...  

Blir ju en del tågåkande för min del. Ibland går det bra, ibland inte. Har väl egentligen inte tillräckligt underlag för att dra några slutsatser, men gör det ändå: tror att jag hedanefter ska undvika att åka tåg mellan emmaboda och gbg (om jag inte har minst en timme på mig i gbg vill säga), verkar alltid vara försenat. Däremot går det att åka till Borås och byta där, om man har gott om tid (=mer nä 15 min). Verkar funka bäst att åka över Nässjö-Alvesta, även om det blir många byten och korta restider med varje tåg. Även hittat en intressant sida med försenade tåg (statistik). Förfasas även över hur dyrt det är, och att det känns krångligare att ta sig till Karlskrona än till Edinburgh... (Mer om tåg). Med det sagt, så är det faktiskt ett väldigt trevligt och bekvämt ressätt. 

Gjort en tenta (gick väl inte jättebra men tror att jag klara den iaf), promenerat med hundarna och konstaterat att ryggen inte tyckte om att vara ute och gå, druckit många koppar te och läst klart en bok. Lyckats avhålla mig från att äta upp kexen i skafferiet, väldigt elakt att de finns där och frestar mig tycker jag. Bitvis jobbigt. Och glassugen är jag också. Blir nog en kopp te till ikväll istället. 

Hur mycket pengar jag gjort av med har varierat under året. Maj var något av en katastrof. Visserligen besökte jag då Edinburgh, men den resan gick knappt på 4000 kr totalt. Resterande drygt 13000 har spenderats på annat. I regel har det inte varit några jättestora poster i sig, utan snarare flera små mindre poster. Såhär i efterhand känns det helt sjukt att det kan ha gått så mycket pengar. Augusti innehåll min semesterresan, när vi åkte till England, som gick på drygt 7000 kr totalt. Min belöning för att ha jobbat heltid under hela sommaren (totalt sju veckor). Så känns inte så illa att det gick så mycket pengar då, ändå bara gjort av med 5000 kr på hemmaplan, varav en del när vi var på Liseberg. Väldigt intressant att se allt uppställt så här, svart på vitt. Måste bli dock helt klart bli bättre på att hålla koll på vad jag köper, inte bara kontrollera det i efterhand...