- Överflödet. Behöver vi allt det där? Självklart inte. Men ändå, inne på skopunkten, alla hundratals olika sorters skor, ibland med bara färgen som skiljer, rad efter rad efter rad, ändå upp till taket. Staplade på varandra. Inte en tom yta. Och den lite plastiga lukten. Vidare mot Din Sko, reabord med ihopknölade skor, udda skor, icke önskvärda. Klädaffärer, rad efter rad efter rad. Likadana tröjor där bara fägerna skiljer sig åt. Och mitt i allt går jag, plockar upp en sak här, känner på tyget i en sak där. Dras till färgerna, formerna. Känslan jag vet infinner sig när jag köpt något nytt. Men avhåller mig ändå från det. Jag behöver inget.

- Könsroller. Hur fast jag och mina åsikter är i det träsktet. Går in i en skoaffär och ser mig ängsligt omkring, vilken sida är det de har tjejskorna på? För det vore riktigt hemskt att bli påkommen vandrande omkring bland "killskorna" eller köpa ett par sådana. Löjlig är vad jag är. Och ändå, så djupt inpräntat är det i mig att jag aldrig skulle kunna gå in i en affär som bara säljer "killkläder" och se om jag hittar något (till mig själv). (Vilket visserligen kan ha göra lite med praktiskthet = andra storlekar och för stora storlekar men främst handlar om nåt annat). Bara känslan av att ta med sig något in i provrummet inför omgivningens fördömande blickar... Borde antagligen göra det just därför, för att utmana mig själv...