Funderar över kaffebeställningar, drömmar och att sjunga ensamhetens lov. Likväl suckande över ArchiCAD, vilket inte funkar ordentligt, problemet att ju mer man gör desto mer fel hittar man, samt oförmågan att få något gjort och trots det sitta och känna att man inte har något att läsa (eller göra?). Vårt samhälles stora lögn att smalhet innebär lycka, gårdagens program om lycka och problemet att vi förväntar oss att alltid och hela tiden känna lycka, annars är det något fel. Vidare över namn och namnen, ögonfärg och min egen tysthet. Konsten att inte dra till sig uppmärksamhet och därmed kanske bli en del av inredningen, således inte riskera att bli bortkörd, utesluten ur gemenskapen. Hårfärg, hårlängd och frisyr och tröttheten över att behöva vänta på att håret ska växa ut till en längre längd igen. Att religionen är roten till allt (okej, kanske inte allt men mycket). Tid som går alldeles för fort och ångest inför framtiden. Konsten att hålla masken och upprätthålla en fasad. Att önska sig någon att diskutera vissa aspekter med, men sakna någon, eller snarare mod för att öppna sig. Som att prata skulle innebära att saker och ting går åt skogen. Åter till kaffebeställningar, gårdagens Glee tittande och konsten att skapa en illusion åt sig själv, göra en höna av en fjäder. Eller som det så fint kan heta, dagdrömmar. När jag så väl vet hur lite mina drömmar egentligen betyder.