Och vidare. Hösten när jag mådde som värst, var jag svarhårig. Nu är jag svarhårig (eller tja, svarbrun iaf) igen. Men även om jag har en dålig kväll ikväll, så mår jag ändå mycket bättre än jag gjorde då. Störtdyket har planat ut lite. Topparna är höga, men dalarna inte lika djupa. Och det känns hoppfullt, även om inget annat gör det. 

Almost as soon as I walk out the door of the theater it hits me. I can feel it there, lying just under the surface. As one after another I drop them off on my way home, it gets closer. And the same song playing in my head, over and over again. Leaving off the last one, continuing on my way, looking up at the stars, it finally strike fully on. Leaving me breathless for a moment. Or it may be the stars. 

The sadness filling me. A sense of lonliness, of loss and of self-hate. After all the laughter, maybe I'm just empty. You can't have that much fun, be that happy, if only for a moment, without having to pay for it. Might just be that simple. Doensn't really matter either way. Right now nothing really does. But I pretend that it does, and console myself with the thought that it will probably be gone again tomorrow. 

Vet inte riktigt var jag är påväg just nu, varken i livet eller sådana enkla saker som humöret. En aning uppgiven när det gäller jobbutsikter i framtiden, en aning sorgsen över något som inte är lätt att sätta fingret på. Underligt uppspelt över att vara mörkhårig. En aning irriterad över färgfläckar på huden som inte går bort. En aning längtan efter våren. En tanke om att jag borde rensa. Och plugga engelska. En vilja att läsa vidare i Dawkins. Kanske nåt sånt.