Såg faktiskt fram emot att börja skolan igen. Efter en jobbig vår var jag ordentligt trött på skolan och ville mest spy på alltihop. Men de senaste veckorna har jag börjat se fram emot att få börja plugga, gå på föreläsningar, sitta med böckerna och läsa och göra andra uppgifter.

Ända tills nyss. När jag insåg att vi måste göra om samma uppgift vi gjorde innan vi slutade, fast denna gång med en ny rapport. Gå igenom den punkt för punkt, jämföra med våra egna resultat, och göra samma arbete en gång till. Fyra, fem meningslösa timmar, för jag har redan gjort det här en gång, och vari ligger då den pedagogiska idén i det? Tråka ihjäl oss? Få oss att bli skoltrötta innan vi börjat den nya terminen? 

Och det känns på något vis som om läraren gör det här bara för att jävlas med oss. Och det värsta är på något sätt att det är 2,5 högskolepoäng det handlar om, inte ens halva kursen. Men den tid vi har varit tvungna att lägga ned på den motsvarar på intet vis hur många poäng det handlar om. 

Och jag har bara lust att ha sönder något. Eller hoppa av skiten och aldrig mer behöva se läraren. Istället blir det till att försöka bita ihop. Och så var denna helg förstörd också.

Å andra sidan, för att se det positiva i det hela, det är tur att jag skulle plugga utomlands nu, för då hade jag varit i Mexico vid den här tiden. Och det känns som om det blivit något jobbigare att fixa det därifrån. 

Ledig i morgon. Ska bli skönt, och det känns välbehövligt att få sova ut för en gångs skull. Var ju ifs ledig i fredags, men då skulle jag upp till tandläkaren vid tio, så jag fick ändå inte sova så länge som jag ville. Förstår dock inte hur jag kan bli så extremt trött efter att ha jobbat, går omkring som en sömngångare och orkar inte göra någonting alls. Jobbar ju inte precis heltid, 75 % och som längst 7-15. Nu har det ifs varit rätt många dagar det senaste, med endast en dags ledighet emellan men ändå. Kommer inte ihåg att jag var såhär trött när jag jobbade på KSS. Å andra sidan cyklade jag inte runt då heller, det är en aning backigt i Skultorp. I går var jag upp för brobacken två gånger och Klagstorpsbacken tre gånger. Det känns i benen sedan. Men bra att jag inte behöver ha dåligt samvete över att jag inte tränar för övrigt. Får iaf en del via jobbet. 

Vad jag värjer mig emot: déjà vu upplevelser och tanke på att man bara kan älska en enda person i sitt liv. Tanken på att man bara får en chans. Och tanken på måsten. Uppfattningen om att ensam är misslyckad. 

Men det är något annat. Känslan av att behöva komma bort. Skövde är för mig stagnation. Här avstannar min utveckling, eller börjar till och med gå bakåt. Här blir jag aldrig äldre än 19. Och åldersnoja till trots, det är inte något positivt. Jag är trots allt mer nöjd med den person jag är idag, som 23, än den som jag var för fyra år sedan. 

Och ytterligare något annat. Jag är en av få, en ensam ibland en massa par. Och det placerar mig på en annan nivå i livet. För vad folk än säger, när ens vänner skaffar pojkvänner så hamnar jag i skymundan. För vänskapen påverkas, varesig man vill eller inte. Den som hävdar något annat har fel. Och de får nya vänner, hans med respektive. Nya bekantskaper där jag, som ensam, inte passar in. Och även om vännerna fortsätter vara självständiga, så är det endast i teorin det funkar. Vänskapen blir inte densamma. Och för mig har det ännu aldrig varit någon positiv förändring. 

Kanske kräver jag för mycket. Jag är inte övergiven, långt därifrån. Men jag känner mig inte längre lika delaktig eller viktig i deras liv. Och det sörjer jag. Men vem är jag att ställa krav. 

Och det kanske är lika bra. Jag tänker inte stanna kvar här. Har inte längre något i den här staden att hämta. Mer än mina vänner. Men eftersom vi glider längre och längre ifrån varandra, är det inte längre mycket av ett problem. Vi ses alltmer sällan, så det gör inte så stor skillnad. Även om jag bor här i Skövde, verkar det inte spela någon roll.

Kanske förstorar jag upp det. Kanske förnekar jag min egen del i det hela. Jag vet inte. Kanske är det en naturlig utveckling, eftersom vi befinner oss i olika skeden i våra liv, de har jobb, hus, barn etc. Jag är inte ens färdigutbildad, planerar att säga upp min lägenhet till jul och flytta hem till mina föräldrar igen till nästa sommar. Och jag är inte intresserad att gå vidare till nästa skede än. Även om jag tidigare under en period var väldigt sugen på barn, så har det vänt. Nu fyller tanken på barn mig snarare nästan med avsky. Jag lägger trotsig armarna i kors, rynkar på näsan och säger "inte jag inte, jag vill inte ha några". 

Och kanske är det meningen att jag ska vara ensam. Kanske är det det som krävs, för att jag ska vara nöjd med den jag är. Slippa kompromissa någon del av mig. Kunna vara den jag är utan att behöva tänka på hur jag framstår för någon annan. Och jag vill faktiskt snarare vara ensam. Jag har ett stort behov av det. Även om jag ibland är rädd att det behovet är alltför stort, det känns inte normalt. Och visst, jag har vänner som säger likadant, att de också har behov av att vara ensamma ibland. Men såvitt jag har förstått, går det inte att jämföra med det jag menar med det. 

Jag vet inte var det bär av sedan, efter examen om  1,5 år. Jag vet bara att jag inte vill bo i Jönköping heller. Och jag tror jag vet varför, men det är inget jag är säker på om jag kan, eller vill, formulera i ord. Däremot känns Luleå inte omöjligt, hur underligt det än låter. Jag kände mig mer hemma där, än jag någonsin gjort i Jönköping. Jag har en viss uppfattning om vad det är jag vill fly från, men inte vad det är jag flyr till. Kanske är det själva flykten som är huvudsaken. Jag vet inte. Men här vill jag inte bli kvar.

Igår: Glömda nycklar och allmän virrighet, sen lunch och det man inte har i huvudet får man ha i... benstintanken? Idag: bajstorkning och sen lunch. På plussidan kan nämnas gåträning igår som gick mycket bättre än sist samt en trevlig pratstund med en dam på förmiddagen. 

I övrigt är jag trött. Och det hjälper nog inte att jag inte sover ordentligt på nätterna utan vaknar och sedan inte somnar om. Fattar inte varför. Men det går väl över.

Den här veckan har jag inte gjort särskilt mycket. Måndag och tisdag minns jag inte ens, så uppenbarligen hände inte något speciellt. Onsdag och fredag jobbade jag, i torsdags var jag hos Anniz och åt god kladdkaka. I går spelade jag Sims hela dagen. Och var på uruselt humör. Jädrans hormoner. 

I övrigt funderar jag lite över ålder. Jag ser uppenbarligen inte ut att vara 23, har jag kunnat konstatera det sista. De flesta nya jag mött de senaste (framför allt nya arbetskamrater på jobbet (dock med undantag av N, som gissade fel ett år åt andra hållet, och M som jag kände sedan innan)) har trott att jag tagit studenten nu. Fyra år åt fel håll. Å andra sidan känner jag mig snarare som 19 än 23 så helt fel kanske det inte är.

Och vidare gissar jag själv fel, men tror då snarare att folk är äldre än vad de faktiskt är. V trodde jag var i min ålder, men som det visar sig precis tagit studenten. S detsamma, och hon börjar tvåan till hösten. 93 då (troligen) knappt torr bakom öronen flickstackarn. Men sedan har vi då di gamle. Som i regel för mig är 65 allihop, trots klara bevis på motsatsen i många fall (förutom då en och annan gammal dam som är 80 nånting). Uppenbarligen är jag inte särskilt bra på att bedöma ålder. Och de äldre arbetskamraterna försöker jag mig inte ens på. Förutom en som jag vet med säkerhet fyllde 50 förra veckan.