Började läsa Gunnar Adler-Karlssons bok "Superhjärnornas kamp" idag. Och det känns en aning frustrerande just nu (efter drygt 50 sidor). Inte p.g.a boken i sig, än så länge är den intressant och inte alltför provokativ, utan p.g.a de tankar den väcker. Jag skulle vilja ha tillgång till vissa andra böcker, vilket jag inte har. Bl.a "Hur Homo blev sapiens" och "Den själviska genen" för att slå upp vissa saker (språkets utveckling respektive memer). Men det har jag ju inte. Den första har jag läst, men jag kommer inte ihåg allt som står i den för det, bara övergripande tankegångar och knappt ens det. Det andra har jag inte läst (men  har läst hans bok "Illusionen om Gud"). Uppenbarligen finns det en stor skillnad mellan att läsa skönlitteratur och facklitteratur. Så jag undrar varför jag envisas med att försöka läsa facklitteratur som om det var skönlitteratur. Jag skulle behöva ett antal böcker för att läsa den här boken och verkligen få ut något av den, sitta och slå upp avsnitt i olika böcker och skriva ner mina tankar. Men i brist på böcker går ju inte det. Får börja bygga upp ett eget (referens)bibliotek så jag slipper det här problemet i framtiden. Och så länge så försätter jag på det här sättet, även om det inte är bra. Orkar inte vänta på att läsa boken, vill läsa den nu ju.