Vad jag värjer mig emot: déjà vu upplevelser och tanke på att man bara kan älska en enda person i sitt liv. Tanken på att man bara får en chans. Och tanken på måsten. Uppfattningen om att ensam är misslyckad. 

Men det är något annat. Känslan av att behöva komma bort. Skövde är för mig stagnation. Här avstannar min utveckling, eller börjar till och med gå bakåt. Här blir jag aldrig äldre än 19. Och åldersnoja till trots, det är inte något positivt. Jag är trots allt mer nöjd med den person jag är idag, som 23, än den som jag var för fyra år sedan. 

Och ytterligare något annat. Jag är en av få, en ensam ibland en massa par. Och det placerar mig på en annan nivå i livet. För vad folk än säger, när ens vänner skaffar pojkvänner så hamnar jag i skymundan. För vänskapen påverkas, varesig man vill eller inte. Den som hävdar något annat har fel. Och de får nya vänner, hans med respektive. Nya bekantskaper där jag, som ensam, inte passar in. Och även om vännerna fortsätter vara självständiga, så är det endast i teorin det funkar. Vänskapen blir inte densamma. Och för mig har det ännu aldrig varit någon positiv förändring. 

Kanske kräver jag för mycket. Jag är inte övergiven, långt därifrån. Men jag känner mig inte längre lika delaktig eller viktig i deras liv. Och det sörjer jag. Men vem är jag att ställa krav. 

Och det kanske är lika bra. Jag tänker inte stanna kvar här. Har inte längre något i den här staden att hämta. Mer än mina vänner. Men eftersom vi glider längre och längre ifrån varandra, är det inte längre mycket av ett problem. Vi ses alltmer sällan, så det gör inte så stor skillnad. Även om jag bor här i Skövde, verkar det inte spela någon roll.

Kanske förstorar jag upp det. Kanske förnekar jag min egen del i det hela. Jag vet inte. Kanske är det en naturlig utveckling, eftersom vi befinner oss i olika skeden i våra liv, de har jobb, hus, barn etc. Jag är inte ens färdigutbildad, planerar att säga upp min lägenhet till jul och flytta hem till mina föräldrar igen till nästa sommar. Och jag är inte intresserad att gå vidare till nästa skede än. Även om jag tidigare under en period var väldigt sugen på barn, så har det vänt. Nu fyller tanken på barn mig snarare nästan med avsky. Jag lägger trotsig armarna i kors, rynkar på näsan och säger "inte jag inte, jag vill inte ha några". 

Och kanske är det meningen att jag ska vara ensam. Kanske är det det som krävs, för att jag ska vara nöjd med den jag är. Slippa kompromissa någon del av mig. Kunna vara den jag är utan att behöva tänka på hur jag framstår för någon annan. Och jag vill faktiskt snarare vara ensam. Jag har ett stort behov av det. Även om jag ibland är rädd att det behovet är alltför stort, det känns inte normalt. Och visst, jag har vänner som säger likadant, att de också har behov av att vara ensamma ibland. Men såvitt jag har förstått, går det inte att jämföra med det jag menar med det. 

Jag vet inte var det bär av sedan, efter examen om  1,5 år. Jag vet bara att jag inte vill bo i Jönköping heller. Och jag tror jag vet varför, men det är inget jag är säker på om jag kan, eller vill, formulera i ord. Däremot känns Luleå inte omöjligt, hur underligt det än låter. Jag kände mig mer hemma där, än jag någonsin gjort i Jönköping. Jag har en viss uppfattning om vad det är jag vill fly från, men inte vad det är jag flyr till. Kanske är det själva flykten som är huvudsaken. Jag vet inte. Men här vill jag inte bli kvar.