Det är ett sådant stort och olycksbådande ord. Mina ögon är torra, även om det inte är sant när jag är ensam, det är tidigt och risken är ändå liten. Och jag är trots allt inte helt oförberedd. Jag tror att jag omedvetet har gått och väntat på det här sedan A:s pappa gick bort. Insikten att ingen är odödlig och föräldrar inte lever i evighet. Men det kommer att gå bra, för alternativet finns inte. Det är bara att ta sig igenom de närmaste dagarna. Efter det kommer förhoppningsvis andra, nya bekymmer som inte är livsavgörande och därför är så mycket jobbigare men underbarare.