Jag ska aldrig gifta mig, aldrig skaffa barn. Jag ska framleva mitt liv i ensamhet, leva som karriärkvinna i 15 år, jobba dygnet runt och bli miljonär. Säga upp mig och flytta till en enslig stuga i skogen, köpa slädhundar och lära mig köra med dem. Skriva, långa invecklade romaner utan röd tråd och som saknar sammanhängande historia och är fyllda av motsägelsefulla beskrivningar och regelrätta stora djupa fel, som inget förlag vill publicera och ingen människa någonsing kommer läsa, förutom mig själv. Jag ska leva som eremit, snålt för att mina miljoner ska räcka länge, odla min egen potatis och morötter och andra rotfrukter och ligga insnöad på vintern, i ett iskallt hus, vandra runt invirad i en sovsäck som en förvuxen larv, när vinden viner utanför och tempertauren sjunker mot 30 minusgrader och lägre. Spela piano med frusna händer som aldrig tinar upp och leva på te och skorpor i väntan på våren. Bli den där konstiga, barnlösa fastern som blir inbjuden till släktkalas av pliktkänsla, trots att alla alltid hoppas att hon inte ska komma och förstöra. Men som älskas av barnen för sin galenskap och sin vägran att fortsätta vara vuxen och leva som man ska. Barnlös, ensam, smått galen och lycklig framför en levande brasa i skenet av levande värmeljus från IKEA.

Ty det är den vita snötigerns år (eller decennium)...