Motivationen har inte vait på topp idag, kom inte upp ur sängen förrän vid tio och satt sen och läste tills det var dags att gå till bussen och åka till skolan vid kvart i ett. Ingen lunch heller, eftersom jag åt frukost så sent så var jag inte hungrig och blev ingenting i skolan heller. Inget vidare bra dag då jag dragits med huvudvärk hela eftermiddagen. Ingen lust att sätta mig och plugga nu heller, eller göra något vettigt heller, tror jag satsar på att motivationen på något magiskt sätt ska ha förbättrats till i morgon och tar en ledig kväll.

Precis avslutat Vi ses i öknen (Danny Wattin). En resa i surrealismens värld, eller en studie i galenskap men med ett budskap som på något känns aktuellat i en värld där tid är pengar och vi alltför ofta glömmer bort vad som är viktigt. Jag kan dock inte påstå att jag tyckte om den, en osympatisk,korkad huvudperson som springer på så gott han kan i sitt lilla ekorrhjul, sitt privata helvete, omgiven av karikartyrer av människor utan verklighetsförankring och självinsikt. En värld jag inte känner igen mig i, där jobbet är viktigare än allt annat och man skäms över sin familj, där hemligheter är mer regel än undatag. Nej, jag tyckte inte om den, men trots de så har den hållit mig trollbuden under de senaste timmarna.

Annars är humöret i botten, sinnet stressat och jag är arg på mig själv för att jag slösar bort tiden, inte hade någon aptit att äta en ordenligare kvällsmat (än popcorn) och för att jag inte kände för att baka bröd. Håret blev visserligen färgat, men färgen inte helt som jag ville, rötterna blev bra men topparna var tydligen redan mättade på färg. Dåligt samvete över att jag inte pluggat mer och över något annat ospecifierat som jag borde ha gjort men inte har gjort, men som jag inte vet vad det är. Skitkväll minst sagt.

Dagen efter. Efter glädje följer onekligen sorg, är det inte så? Man får inte vara för glad, då går allt i kras. Det bästa är att var måttligt olycklig hela tiden. Jag ville skratta, inte bli påmind om min egen dödlighet. Ett liv är inte på långt när tillräckligt för mig, tanken på att upphöra att existera alltför plågsam för att jag ska vilja leva med den. Livet för glädjande trots sin olycka för att jag ska vilja att det ska ta slut.

Jag trodde det var över, att den tunna mur jag byggt upp mot ångesten skulle hålla, att illusionen om en tro på ett liv efter detta på något sätt letat sig tillbaka. Och med en skratt livs muren ner, rasar ner som om den aldrig funnits där och jag kastas tillbaka igen.

Jag vill inte behöva gå igenom det igen. Kvällarna när jag inte vet var jag ska ta vägen för det går inte att undfly döden, ångesten som visar upp sitt fula tryne, oviljan att acceptera att det finns ett tillstånd om innebär att inte existera, att inte finnas till. Jag är trött på rädslan, rädslan för att gå ut, rädslan för att bli påkörd och dö bara för att jag gick utanför dörren, förnekelsen av att det kan hända, när jag genar över vägen mitt framför bilar, cyklar utan cykelhjälm och går över bron trots att det kanske, kanske kan komma en stark, stark vindpust och blåsa mig av bron, över räcket och ner i vattnet där jag drunknar.

Alla min neuronkopplingar betyder ingenting, alla de samtal, alla de personer som bara existerar i mitt huvud, i mina synapser och deras kopplingar, allt det utraderat på bra en sekund. Ett liv som halvt om halvt levs inombords, en hjärna som kan skapa de mest fantastiska människor och miljöer borta på bara en sekund, som så många andra. Genier, kända och ihågkomna såväl som bortglömda, alla de där människorna som levde sina liv utan att göra avtryck i sin omgivning och de få som gjorde avtryck och lever vidare. The Show Must Go On & Come As You Are...

Känslomässig baksmälla.

Efter en dags otåligt väntande, när koncentrationen inte kunde hållas på fastighetsekonomi och kvalitetssäkring, en del nervositet över att gå själv och att inte hitta så satt jag till sist längst ut på sjunde raden och väntade på att ljuset skulle slockna. Tankarna irrade, bara för att bli stilla när ljuset slocknade och sedan trollbindas under en och en halv timme. Magi, det säger jag bara, när tiden upphör att existera och magen gör ont efter alla skratt.

Och jag är glad att jag gick dit själv, glad att jag kunde skratta så jag kiknade, gunga våldsamt fram och tillbaka i min stol och slå mig på benen utan att skämmas. Glädje när den är som bäst. En och en halv timmes skratterapi blandat med allmänbildning, högt och lågt i en salig blandning.

Fan va bra han var, Betnér, ville aldrig att det skulle ta slut. Men ingenting varar för evigt, även om det kommer ta ett tag innan leende lämnar mitt ansikte den här kvällen.

Sedan har vi ju det faktum att jag tror jag skrattade som mest åt deon-i-röven, vilket väl säger en del om min humor.

Trött, trötter, tröttast. Blir lugnt i kväll, fick en spontan inbjudan att komma hem till J ikväll, skulle tydligen komma en del till från klassen, men känner inte riktigt för det. Lite illa dock, när jag gått och känt mig ensam och isolerad i vissa perioder nu under hösten, och just när jag får en inbjudan så väljer jag att stanna hemma själv istället. Dock är jag inte mycket till sällskap om jag är trött och bara önskar att jag vore hemma och fick gå och lägga mig. Trevlighet och trötthet är en svår kombination för min del.

Annars så konstaterar jag bara att det bästa med att klippa sig är alla positiva kommentarer man får (åtminstone inte fått någon negativ än. Dock finns ju alltid risken att folk ljuger och ger komplimanger de inte menar, men jag vet ju inte om det så det spelar ju inte så stor roll isf). Och jag trivs med håret än så länge, det är lätt och luftigt. Har dock inte vant mig vid hur det ser ut i spegeln, hajar till varje gång jag ser mig i spegeln. Men vänjer mig väl vi det fort nog också. Nu ska det bara färgas här i helgen också, lutar åt att det blir på söndag.

Opponeringen idag gick helt okej, även om vi fick vis kritik på den också, men feedback är alltid bra och det kändes som om det var relevanta åsikter hon kom med. Den kritik som vi fick på rapporten var också helt motiverad och kändes relevant så även det moment kan sägas gick bra. Var inte alls så hemskt som jag trodde det skulle vara, utan precis som det var beskrivet, en diskussion i positiv anda. Alltid bra att få någon annans åsikt på det man har skrivit.

Haft besök av mamma och pappa också en sväng, vid lunchtid. De hade varit på IKEA och köpt grejer till hallen som vi (de) gjort om. Så nu slipper jag lägga jackan på golvet/stolen eller hänga upp den på trappräcket nästa gång jag kommer hem :) De plockade även med sig den gamla stationära datorn hem så jag nu kan ha den bärbara på skrivbordet istället. Lite mer plats är aldrig fel när man bor på 28 kvadrat.

Har även hunnit med att vara och klippa mig nu på eftermiddagen (bild kommer så fort jag ids plocka fram kameran och fota). Blev ännu kortare den här gången, framförallt på sidorna. Kommer nog trivas bra i det känns det som. Men fortsätter det så här, att håret blir kortare för varje gång jag är hos frissan (som det känns nu) kommer det sluta med att jag har rakat av mig håret till sommarn... Det skulle se ut det :D

Dagens ord: arsonist (mordbrännare). Härligt ord inte sant? (såg på Criminal Minds på lunchen. Reid är bäst!).

Annars så har jag spenderat förmiddagen med att vara bollplank och hjälp vid excelberäkningar, förfasat mig över krångliga träregelväggar och läst texter om fuktprojektering (fuktskydd av byggnad). Nu sitter jag och försöker korta ner en redovisning med ca 1,5 min. Det går väl sådär... Är nervös inför opponeringen (redovisningen med efterföljande kritik på det vi skrivit), vår rapport känns som skit när jag läser igenom den nu, hittar en massa fel, resonemang som slutar eller börjar i tomma intet, syftningsfel och konstiga formuleringar. Förhoppningsvis går det bra ändå i morgon, de får inte mer än tre minuter att kritiser oss, så de kanske helt enkelt inte hinner säga så mycket? Kan ju alltid hoppas på det... Fast å andra sidan lär man sig mycket på det.

1:a december innebär julkalender. Mysigt att gå upp lite tidigare och sitta och äta frukost (med kanelte) medan jag såg på julkalendern. Verkar helt okej faktiskt, tror aldrig det kommer någon som kan slå Mysteriet på Greveholm, och dessutom är jag egentligen för gammal i vilket fall. Men den fick mig att skratta och det är bra det iaf. Ser fram emot fortsättningen i morgon :) (bild från svt.se)