I morgon tänker jag vara frisk, så det så. Jag har tröttnat på att vara sjuk. Mår inte speciellt dåligt, bara förstat timmen på morgonen innan jag kommer igång, och ett par timmar på kvällen då jag hostar eftersom det börjar reta i halsen plötsligt, bara sådär. Men det är tråkigt att vara sjuk, så i morgon är jag frisk. Och cyklar till skolan igen, även om det börjar bli lite kallt på morgonen sådär. Tyckter det var kyligt när jag gick till bussen igår, lär bli ännu kallare att cykla. Men jag har det inte värre än någon annan så jag ska inte klaga.

Fått en massa flash-backs till Luleå-tiden de senaste dagarna, en person på föreläsningen påminde till utseendet om Jonas, tyckte jag såg phösar-Sara häromdan, ser framför mig hur vi satt på biblo-caféet och pluggade, och flamsade, L som fick sina ryck och började äta papper för att hon var uttråkad, Sandra och den lilla ungen, att kunna all vid namn. Att vandra utefter regnbågsallén och förbanna att det var så långt att gå ändå bort till c- eller f-huset. Att gå genom kulvertarna om det var dåligt väder och slippa regn och rusk, att sitta i gelbe och äta och slippa springa runt hela skolan och leta sittplats, att veta hur mikrovågsugnarna fungerar då alla ser likadana ut. Att åka till Kvantum och handla, åka in till stan och gå utefter gågatan, åka ner till yoga-studion en gång i veckan och verkligen få slappna av.

Jag har varit i JKP i mer än ett år nu, tiden går alldeles för fort. Fortare och fortare, ju äldre jag blir. Om två år är jag färdigutbildad och ska börja jobba, kan inte ens föreställa mig det. Jag är inte tillräckligt mogen för att ha ett "riktigt" jobb. Jag menar, jag kan ju ingenting? Hur ska jag hinna lära mig allt jag behöver kunna på bara två år till, varav ett halvår troligen utomlands och ett annat med att skriva ex-jobb? Men det löser sig väl, har folk innan mig lyckats med det så, så ska det väl gå.