Jag sluter mig, drag mig inom mitt skal, och låter det vara så. Om det ändå är meningen att jag ska vara ensam, varför då inte isolera sig själv, för att förenkla saker och ting. Det finns ett skydd i ensamheten, även om det samtidigt är påfrestande.

Det är mörkt nu, och jag drömmer om flykt, drömmar om att bara dra. Inte lämna en adress, bara packa ihop det viktigaste i hemlighet, hitta en lägenhet nånstans långt härifrån och börja om på nytt. Vara isolerad på ett helt nytt säga. Byta mobilnummer, säga upp kontakten med alla jag känner och med min familj, låta dem leva sina liv själva och slippa mig.

Men jag vet att det bara är en fantasi som inte kommer bli verklighet. Det ljusnar alltid så småningom, även om det känns mörkt nu, och det blir allt svårare att upprättahålla illusionen, att låtsas vara någon jag inte är. Men att erkänna vem jag är vore som ett be om ensamhet.

Ty ensamhet är en sjukdom, något vi alla fruktar. Men ibland är det lättare att vara sjuk i fred, tills man blir bättre. Och blir man inte det, så är det väl meningen att det ska vara så.

Jag låter det vara, och väntar på ljuset.