Nevermind är jag och Anna i Vh:s korridorer, två svartklädda tonåringar, en blond och en svarthårig, en omgiven av vänner och en osynlig. Förenade genom en gammal och en ny kärlek.

Razorblade Romance är en kall, snöig vinterdag i februari. Jag, Ida och M ses igen efter ett längre uppehåll. Ett besök inne i en skivbutik som inte finns längre, ett bord i mitten med rea-skivor.

System of a Down är jag sittande i J:s knä, en snöig vinterkväll i januari, när solen fortfarande sken även om molnen började ansamlas på himlen och känslan av att något inte riktigt var som det skulle började infinna sig. Men i de ögonblicken var allt perfekt, vi var unga och natten full av löften.

Bleed Well är jag gående på grusvägen uppe i Luleå påväg mot skolan, på det som kallas vår, en solig morgon när fåglarna kvittrar och luften är fylld av vårdofter.

I wish I had an angel är jag och Cim i Vh:s korridorer utanför engelskasalen, precis mittemot där glaset vid trappan börjar, vi står vid bänken och pratar. Så mycket som kunde ha varit som det aldrig blev något av.

En del av mitt hjärta är jag, S och Tony påväg hem till henne från stans i hans gamla volvo.

Don't Bore Us, Get to the Chorus är skolresan vi gjorde ner till Frankrike, när min freestyle dog och jag fick låna Rebeccas cd-freestyle. I vårt rum med två våningssängar, jag i nedre, hon i den andra övre och Åsa och M någonstans därinne också. Innan behovet av att växa upp blev för stort.

Hum hum från humlegården är jag och Johanna sittande på läktaren/bänkarna vid ena paddocken på ridskolan väntande på vår att vår ridlektion ska börja. Solen gassar, dammet yr i paddocken och det kommer bli svettigt och jobbigt att rida, ingen skugga där inte.

tenacious d - Tribute är jag, S och V hemma hos W, en sång bara för mig, innan allt gick åt h-vete, innan jag och V nästan blev osams och innan jag insåg vad han var, och när jag fortfarande trodde. En sjuk och konstig höst, men Jag, S och V, de tre musketörerna höll tappert ihop, ända till början av nästa år då inbördeskrig utbröt.

Jolene är jag som dansar omkring i min lägenhet uppe i Luleå, sent en vardagskväll och bara inte kan få nog. Men det är också Johan på Krikelins uteservering med nygjord tatuering. Med blont hår och de blåaste möjliga ögon, förkroppsligar han oskulldsfullheten, vad han än har gjort.