Insåg precis att jag aldrig kommer att klara av att bo på landet. Eller ens i villa/radhus eller på första våningen. Anledningen? Myror. Lider av någon form av mild myrfobi, jag klarar inte av det, att gå förbi myrstackar får mig att rysa och att stå still på en stig med en massa myror som kryper omkring runt fötterna på mig, det går jag inte. Då står jag och stampar med fötterna. Men det värsta av allt är som nu, när de tagit sig in i lägenheten. Har haft myror i lägenheten i en vecka eller nåt nu, vilket inte är så farligt så länge de kommer en och en och man hinner med att mosa dem med hushållspapper. Men när det kommer en hel drös, blir jag panikslagen. Springer omkring och dränker dem i CillitBang (i hopp om att det är giftig för myror. Hur som helst så dränks de), skurar golvet med såpa och hoppas de ska hålla sig borta, drar ut spisen för att se om de jävlarna gömt sig därbakom. Hjärtat rusar, händerna skakar, jag blir gråtfärdig och vet inte vad jag ska ta mig till. Och det kryper över kroppen, som att jag hade dem alla krypande över mig och inte på golvet.

Nej, stan är det som gäller för mig. En lägenhet högst upp i ett hus på åttonde våningen, omgiven av asfalt och betong, sanerat så att inget levande kan växa där, inga väster=inga myror, sterila lägenheter där krukväxter och husdjur är förbjudna. Det är vad min framtid kommer innehålla.

Eller hänvisa mig till närmaste psykolog alterantivt myrutrotare.