Alla inlägg den 26 mars 2009

Av Eve - 26 mars 2009 21:42


Bara för att jag älskar låten just nu.



Av Eve - 26 mars 2009 21:26


Det blir lite många inlägg på raken, men när jag för en gångs skull har lite idéer om vad jag vill skriva, så är det lika bra att ta allt på en gång.


Det här är en hyllning. När jag gick på högstadiet hade jag en klasskompis som jag beundrade. Som jag såg upp till. Som var allt jag inte var, och allt jag ville vara. Jag var som jag är nu, lite tyst, lite grå, lite i skymundan. Grå helt enkelt, någon som smälter in i väggarna. Men hon levde, hon glödde. Hon var inte den som höll tyst, hon hördes. Hon sa vad hon tyckte, hon stod upp för det hon tyckte oavsett vad någon annan sa, hur någon annan försökte trycka ner henne. Hon hade sitt sätt att vara och bad inte om ursäkt för det. Hon kastade bra, hon skrattade högt. Hon var omtyckt och hånad, blöt av snö men inte ensam. Någon som kunde prata med (nästan) alla. Hon kanske inte hade världens bästa betyg, men hon klarade sig. Hon var snygg, men inte perfekt. Nästan idoldyrkan är det som, framstår det som nu i efterhand. Kanske har tiden gett henne ytterligare skimmer. Hon pratade med mig, såg mig inte som mindre värld, utan pratade med mig som en jämlike. Såg någonting i mig. Eller lät bli att se något som de andra såg. Idag ses vi inte. Men det gyllene skimmret ligger som en gloria över mina minnen. Hur vi skrattade, sölade när vi sprang och dreglade över J. Hon svor när det behövdes, skrattade när det var läge för det. Såg kanske allt i svart-vitt, vad vet jag. Och fortfarande är hon så levande för mig, så perfekt i alla hon gjorde. Hon är min idol. Den jag ville vara, den jag fortfarande vill vara. Och den jag vet att jag aldrig kommer bli. Jag har det inte inom mig. På gott och ont. Jag är den jag är, och ibland är det som om det finns ett svart moln runt mig som skymmer mig för andra, som stöter bort mig från andra. Ett moln som inte rör sig för vinden, utan ligger kvar. Som visserligen tunnas ut vissa dagar men ändå ligger kvar som ett tunt dis, och nästan aldrig låter mig komma nära någon. Jag önskar jag hade hennes skimmer istället, det där gyllene skimmret. Jag önskar jag vore som henne, levande och gyllene. Eller kanske är det inte så hon verkligen var, kanske är det bara så som jag trodde och fortfarande tror att hon var och är. Men jag vill likväl vara gyllene. Utan det där svarta diset.

Av Eve - 26 mars 2009 21:16


Eller varför allting kommer gå åt h-vete. Allt ska vara perfekt. Det lär vi oss tidigt. Nog för att man ska göra sitt bästa, men alla vet ju att egentligen så finns det bara två lägen, uselt eller perfekt. Mellanlägen tycks ha gått upp i rök. Antingen lyckas man eller så misslyckas man och då är allt kört. Det är så det synes vara. Men, vi glömmer en sak. Det kräver tid. För att få allt perfekt går det åt tid. Vilket inte hade varit något problem om det bara hade varit en sak vi varit tvugna att koncentrera oss på. En sak hade kanske funkat. Men så är det ju inte. Vi har flera olika delar. Hem/Skola/Jobb/Barn/Socialt umgänge/fritidsaktiviter. Och där någonstans ligger problemet. När vi försöker göra en sak perfekt, missar vi det andra. Och resultatet blir ändå dåligt, för alla de andra delarna blir försummade. Men tänk om man nu skulle ta och ta bort perfekt. Stryka det ordet, bannlysa det från sin vokabulär. Ersätta dem med sig, tillräckligt och bra. Något som räcker till, tillräckligt, har uppbenbara brister. Men det funkar. Lite limmat, lite tejpat, men det går på ett hår. Och det är lätt att åtgärda problemet. Och det krävs inte lika mycket tid. Kanske kan vi lägga lika mycket tid på alla delar nu, kanske kan vi vara tillräckliga överallt. Inte perfekta, inte ens bra, bara tillräckliga. Det ligger lite damm i hörnet, tentan kunde gått bättre, vi borde gått till gymmet mer än en gång den här veckan. Men ändå på något vis tillräckligt. Och sen, är det då så omöjligt, om det uppenbarar sig något annat. En synnergieffet, där helheten är mer värd än delarna var för sig? Eller, för att tala klarspråk, alla behoven, alla måsten i livet är tillräckligt uppfyllda, och det är nog för att bli lycklig. Perfekt. Kan det vara så omöjligt?

Av Eve - 26 mars 2009 20:56


Appropå gastronomiska bonusar och folk utan folkvett. När det gäller belöningar av prestationer (utöver lönen som mer ses som en ersättning), så är det så att när en människa väl fått en belöning finns det inte längre någon motivationsfaktor (vilket belöning ju var tänkt som). Nya mål med nya belöningar måste därför utformas för att motivera medarbetarna, vilket leder till ökadek konstander för organisationen (Jacobsen & Thorsvik 2008). So far so good.


Sen var det det här med dosökning. Något som upplevs som belönande vid tidpunkt 1 räcker inte till vid tidpunkt 2. Man behöver mer av belöningen vid tidpunkt 2, och ännu mer vid tidpunkt 3 för att tillmäta belöningen samma värde (Berne 2009).


Således, detta torde gälla alla människor, såväl höga direktörer som vanliga fabriksarbetare. Och det kan kanske till viss del förklara varför det är så svårt för vissa att förstå varför vanliga människor blir arga när chefer tycker en bonus på ett par miljoner är helt okej. Även om det fortfarande känns oklart varför de blev så världsfrånvarande. Sen är det väl inte en jättebra idé att låta människor själva bestämma sina belöningar. Eller att inte ha någon som kontrollerar det hela.


Källor (till det i kursiv text):


Jacobsen, D.I., Thorsvik, J. (2008) Hur moderna organisationer. fungerar. Studentlittartur


Berne, O. (2009) Ledarskap, kommunikation och motivation. Högskolan i Jönköping

Presentation

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4 5
6
7
8
9
10
11
12
13
14 15
16
17
18
19 20 21
22
23 24 25 26
27
28
29
30 31
<<< Mars 2009 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards