Jag tror inte på ett liv efter döden. Jag tror att när vi dör så är allt slut, det där ljuset många ser är bara en förvirrad hjärnas sista dödsdans, neuroner gone bad eller nåt. Alla martyrer dog förgäves, det gav upp det enda liv de hade för ingenting, alla som blivit mördade dog förgäves, även om mördaren för sitt straff är det enda liv de levde över. Jag kommer aldrig få träffa mormor igen, hon är borta för alltid och jag ångrar att jag inte såg till att få träffa henne oftare när hon var i livet. Jag vet inte när jag ska dö, och jag är så jävla rädd för döden, jag vill inte att allt ska ta slut. Jag vill inte att det ska vara över. Men jag vill inte att någon annan ska dö heller. Jag oroar mig för pappa, varje gång han hostar, eller de gångar han pratar om att han har haft ont i bröstet. Jag oroar mig för honom varje gång han lyfter något tungt, saker som jag inte orkar lyfta.

Jag önskar jag hade låtit bli att läsa den kursen jag läser nu, önskar jag hade sluppit få lära mig att kognitin är kroppsbaserat och att man inte kan se hjärna och kropp, mind and body, som två separata delar. Jag önskar att jag inte hade sett på "House", inte hade hört honom säga att han trodde det han såg under sin minut som kliniskt död, var de sista ryckningarna från en döende hjärna, önskar att jag inte hade hört honom säga att han var glad över att det här inte bara var ett test (låt så vara att han är en fiktiv person). För då hade jag kanske fortfarande trott, då hade jag kanske fortfarande haft min tro på ett liv efter detta, på ett straff för dem som inte får det i detta liv och på att få återförenas med de vänner och släktingar som gått före mig. Men jag tror inte längre. Och det ger mig ångest.

Det finns ingen annan chans. Om jag sladdar med bilen när det är halt och kör in i ett träd och dör, så är allt över. Om jag blir påkörd när jag går över gatan och dör, så är det inget mer. Om jag dör upphör jag att existera. Och det skrämmer mig, jag vill inte att det ska vara så. Det känns så onödigt, så slumpmässigt, så grymt. Alla de människor som inte vet annat i livet än grymhet och ondska, alla de som dör i unga år innan de fått uppleva något och allt var förgäves, det finns ingen himmel för dem som förtjänar det.

Jag börjar förstå meningen med en religion, med en gud och en himmel. Att få tro, att inte se döden som slutet utan början på något annat, att slippa ångesten över döden. Jag önskar jag hade den, den är tron. På vilken gud av dem spelar egentligen ingen roll, jag vill bara inte att döden ska vara slutet. Och ändå finns den inte där längre, tron har försvunnit. Logiken tog över, och i logiken finns bara tomhet och ångest.