Skulle jag någon mer gång i mitt liv råka bo i en bostad av något slag med fyra meter i tag, där jag faktiskt ägde bostaden i fråga, skulle jag se till att göra en takmålning. Så det så. Misstänker att hyresvärden skulle bli något sur om jag fick för mig att göra en takmålning i nuläget. (Någon som kan måla skulle dock få göra själva målningen. Samt släpa med sig ställningar/stegar så att denne når upp till taket. Hmm, kanske den där italienaren?)

Ibland känns det bara som om livet springer ifrån mig. Eller som att inget av det jag gör har något egentligt värde, och jag istället borde lägga tid på att göra "viktiga" saker. Och med det följer känslan av att vara misslyckad, bara vara så in i h-vete fel som någon någonsin kan vara.

Det är inte så att jag inte vet varför jag känner så här nu. Var hemma hos min kusin igår, som fyller 20. Alla tre syskon hade sina respektve där och även två småbarn var närvarande, mitt kusinbarn samt min kusins-pojkväns-systerdotter. Familjelycka och allt det där. Och på något konstigt vänster har jag fått för mig att de ser ner på mig. Alla tre kusiner med sina respektive, samt mina två mostrar, trots att det troligen inte är sant. Ser ner på mig och tycker synd om mig. Jag vet att det hänger ihop med min dåliga självkänsla samt att jag oroar mig för mycket för vad andra ska tycka. Men det är skillnad på att veta och att känna. Och samtidigt vet jag att de har sina egna problem, både i sina förhållanden och i sina liv. Ingen av dem har det där perfekta livet. Men det spelar på något sätt ingen roll, jag är ändå lika misslyckad för att jag är singel, arbetslös (studerande) och barnlös.

Samtidigt skäms jag över mig själv. Att en kvinna på 2000-talet inte har ett eget värde, utan måste defineras utifrån att hon har man och barn, jag skäms för att jag är fast i ålderdomliga värderingar där en kvinna inte var något värd om hon inte producerade en arvinge. Och jag kan inte förstå var dessa värderingar kommer ifrån. Jag har kompisar som sagt att de aldrig kommer skaffa barn, de vill helt enkelt inte ha några. Inte ser jag dem som mindre värda för det. Men när det kommer till mig själv gäller inte samma regler längre. Och ändå, jag vet inom mig att jag inte är redo för barn än i vilket fall, jag är inte mogen för det. Jag är inte gammal nog. Jag är fortfarande ett barn inuti, som har så mycket kvar att upptäcka innan jag blir vuxen, jag vill vara ung och galen och oansvarig ett par år till. Men varför måste det kännas så fel?

Och sen var det en annan sak. Jag har en vän, eller snarare hade som det känns nu. Jag är arg på henne. Jag har inte pratat med henne på över en månad och jag är arg på henne. För att hon inte hört av sig. Att jag kunde ha hört av mig väljer jag att ignorera. Vi har inte kännt varandra så länge, lärde känna henne genom S för ett par år sedan, men vi blev bra vänner nästan direkt och hon har varit en av mina närmaste vänner, en jag verkligen kunnat lita på och berätta allt för. Jag önskar att det vore så fortfarande, men det är det inte. Jag vet inte om det är jag som överreagerar, men det känns som om vi glider längre och längre isär. Det började när hon fick pojkvän, de första månaderna var det som om hon gick upp i rök, sedan blev det bättre ett tag, men då flyttade jag till Luleå, och avståndet gjorde det svårt att ses. Och nu? Nu vet jag inte längre. Jag tror inte jag har träffat henne, eller pratat med henne ordentligt sen i oktober, förutom på msn någon gång. Och jag saknar henne. Men samtidigt är jag arg, arg för att hon inte kan höra av sig, arg för att hon inte verkar bry sig. Och ledsen, vi verkar inte ha något gemensamt längre och för att inget kommer bli som förr, de tre muskitörerna rider inte ut tillsammans längre. Hon har förändrats men jag står kvar och stampar på samma ställe. Jag borde höra av mig, ringa eller skicka ett sms åtminstone. Men jag är för arg för det, jag vill att det ska vara HON som hör av sig. Och under tiden jag väntar glider vi längre och längre ifrån varandra.

På begäran

1) Vem tycker du ska ligga etta på metrobloggen? Ingen aning

2) En hemlighet som du har? Om jag berättade det skulle det väl inte vara någon hemlighet längre? :P Hursom, jag har livlig fantasi och det i kombination med en viss rädsla för mörkret, har lett till att jag är/har varit övertygad om att det bor varulvar och lejon i skogen nere hos oss. Eller tja, nu är det ju inte mycket till skog ifs längre, den har blivit lite tunn...
3) Tre saker du skulle köpa om du hade råd? En ny mobil, ett soffbord, en bärbar dator

4) Önskar dig? Motivation att plugga, bättre tålamod. Och en hurts för att få lite bättre ordning i lägenheten

5) Jobbar du med det du vill? Pluggar så inte än. Men förhoppningsvis i framtiden

6) Ville bli som liten? Författare

7) Fobier? Inga stora direkt, men tycker inte om myror eller när folk sticker nålar och krokar genom skinnet

8) Dåliga sidor? Blyg, dåligt tålamod, pessimistisk

9) Positiva sidor? Lätt för att skratta, omtänksam, smart :)