Vem man är. Jag vet inte om jag är påväg in i en identitetskris, påväg ut ur en, eller helt enkelt om hela mitt liv är och för alltid kommer och vara ett sökande efter att ta reda på vem jag är. Det finns så mycket jag vill göra, så många sätt jag vill vara på. Jag vill göra den där resan, ensam, på ett nattåg genom Europa, ett tomt tyst tåg där jag är enda passageraren. Jag vill slita upp mig själv med rötterna, och kasta mig ut, till en plats där ingen vet vem jag är och ingen vet vart jag finns. Finnas på ett avstånd som är oövervinnerligt, mycket, mycket längre bort än 112 mil som nog får sägas vara det längsta hitills. Bara packa väskan med det nödvändigaste och åka. Spontanintet och leva för dagen. Men samtidigt är det inte jag. Samtidigt vill jag har säkerhet, veta var pengarna kommer ifrån och var jag ska sova nästa natt, veta att jag alltid kan åka hem direkt om något skiter sig, känna att jag är en del av mina kompisars och min familjs och släkts liv därhemma, där jag kommer ifrån. Det finns så mycket jag vill göra. Och ändå gör jag ingenting. Tänk att bara ta en sommar och åka buss genom Sverige. Börja i norr och sedan ta sig söderut via småstäder och byar, se skog och skog och åter skog, men även så mycket mer, alla sjöar och vattendrag, alla hagar med betande kreatur, alla mysiga små städer med gamla trähus, elle kanske stenhus eller tegelhus. Eller nya fula hus. Små mysiga kaféer. Eller små gamla schaskiga kaféer. Och sen när man åkte genom Sverige fortsätter man genom östeeuropa. Genom de länder som man vet finns men inte riktigt kan tänka sig att åka på semester. Kanske dags och börja planera...

(Så här går det när det blir för mycket Winnerbäck. Flyttfågel)