Vissa kvällar är bara så. Allt känns hopplöst, motivationen till att göra något alls är i botten. Nu handlar det bara om och ta sig igenom veckan, bortom hemresan orkar jag inte se just nu. Ingen lust och plugga, ingen lust att ta tag i någonting alls. I rasande fart rör vi oss mot botten...

Jag är konstig. Passar inte riktigt in någonstans, i någon grupp. Har inte gjort sedan jag började gymnasiet. Eller troligen ännu tidigare än så. Jag finns där, jag är en i gänget men ändå inte. Den lilla tysta, som inte säger mycket men skrattar desto mer. Det är väl nåt fel på mig helt enkelt. Om inte annat säger beslutet att flytta till Luleå en hel del. Och troligen ännu mer det faktum att jag faktiskt trivs.

A & S ska hoppa av. Det definitiva beslutet togs idag. Eller är väl int säkert att de ska försvinna helt, kanske bara blir ett sabbatsår. Men de vill bort båda två, det är det som är grejen. De har aldrig trivts här i Luleå, särskilt inte S. Och när de nu fått veta att deras inriktning är skit, har de ingen anledning att vara kvar. Kan förstå det. De är barn av storstan, de har inget här och hämta egentligen. Det är bättre att de får komma bort, än går här och mår dåligt. Men det känns ändå jobbigt. Som om jag förlorar min fasta punkt i tillvaron. L finns ju kvar, men hon har även sitt liv och sina kompisar här uppe. Och det är ju vi fyra, den lilla slutna gruppen som ingen riktigt vågar närma sig. Med undantag då för Andreas. Menmen, har gjort upp en plan för det också. En enkel plan. Engagera sig mera!

Har även hänt roliga grejer idag. Vi har suttit på taket och solat, så jag har fått lite färg iaf. Haft mitt utvecklingssamtal, gick bra det och var roligt att få lite uppmuntrande ord, för det var mest det jag fick, även om jag vart lite skraj först när hon hade en massa frågor som jag skulle besvara. Men det var nyttigt det med. Vidare är det bara att konstatera att maskinare är sjuka människor. Men roliga. Och med en värre humor än jag och Anniz tillsammans ;p