Precis kollat på Klass 9A. Intressant och se det där. Läraren är otroligt viktig för elevernas inlärning. Jag har nog ändå haft väldig tur med mina lärare. Har hört skräckexempel från kompisar, som hade engelskalärare som bara lärde dem färgerna och enkla ord, lärare som hade "gullegrisar" i klassen, som satte betyg efter person och inte efter prestationer. Som hoppade över grammtikdelen i svenska och engelska för att det är "tråkigt" med grammatik. Som slängde ut hela klassen utan två elever. Som tryckte ner elever. Som lovade en elev ett visst betyg om de gjorde en del bra, men sedan inte höll det löftet. Ja, jag har haft tur jag.

Sedan är lärare inte allt, det går lyckas utan, eller trots att man har en dålig lärare. Dock kräver det mer av eleven, mer motivation, och lätthet att lära sig, att själv kunna ta ut vad som är viktigt, att själv orka.

I slutändan betyder inte betygen någonting. De är ett medel på vägen, för att komma in på rätt gymnasium, för att visa att man har en viss utbildning, för att komma in på en viss utbildning på universitet eller högskola. Men när du sedan kommer ut i arbetslivet betyder det inte någonting alls. Där är det erfarenhet som räknas. Så, ibland under man, varför denna betygsstress? För att komma in på rätt gymnasium, för att komma in på rätt utbildning, men sedan då?

Jag kommer inte längre. Det finns inget högre steg jag måste jobba mot, jag behöver bara min examen. Det finns ingen annan utbildning jag måste söka på mina betyg, det borde inte längre finnas någon hets. Det är bara fem år jag ska ta mig igenom, och förhoppnigsvis lära mig saker jag kan ha nytta av när jag kommer ut i arbetslivet.

Så varför är det så svårt att släppa det, släppa betygshetsen? Varför är det så svårt att sluta se godkänt som ett misslyckande, att sluta bry sig om ifall andra får bättre betyg än jag själv får. Varför är det så svårt?