Så har ännu en bra blogg gått i graven (Magnus Uggla för de som undrar). Snart finns det väl inga kvar...

Inelastisk kollison:

"När två kroppar kolliderar och fastnar i varandra"... "och följs åt..."

Var fler än jag som tyckte det var kul. Börjar misstänka att fysikläraren gör det med flit, bara för att vi ska vakna till lite...

F ö helt värdelöst med två fysikföreläsningar på samma dag. Särskilt som första var i lilla salen för 78 personer, där luften tar slut. Jättebra idé att ha den salen när vi är två stora klasser. Precis att vi får plats. Och den andra salen är antingen väldigt sliten eller designad av någon med ett elakt sinne för humor. Eller nån som inte vet vad räta vinklar är.

Hemlängtan. Längtan efter en annan plats, en annan tid. Att gå längs Loringarundan, en vårdag, när trädens knoppar precis har slagit ut, det regnat under natten så allt doftar friskt, och solen är sådär lagom varm. Och man är sådär glad bara, utan andledning. Bara att gå där och se natur, är tillräckligt...

Annars känns det mest jobbigt nu. Ligger så pass mycket efter med fysiken, så pass mycket efter med allt. Och motivationen finns inte där, känner inte alls för att göra nåt. Eller rättare sagt det jag ska. Stressar upp mig över allt, allt jag vill göra, men som jag inte hinner. Allt jag borde göra, men inte hinner. Allt jag måste göra, men inte vill eller orkar. Hela jag känns sliten, kroppen har små krämpor överallt som gör ont, huvudet är trött & värker, glädjen har sprungit och gömt sig... Räknar dagarna till jag ska åka hem nu...